På spänd lina

För ett drygt år sedan tog sig den symfoniorkester jag spelar i an det ökända mastodontverket Våroffer av Igor Stravinskij. En drygt halvtimmeslång orgiastisk balett som i alla år gjort folk som galna, ända sedan den hade premiär 1913 och uppror uppstod i salongen på grund av provokativ koreografi och musik. När projektet annonserades fick många musiker något vilt i blicken. Det var svårt att avgöra om det berodde på antalet övningstimmar man säkert skulle behöva lägga ner på instuderandet av respektive stämmor eller på vad jag i brist på bättre uttryck måste kalla Våroffereffekten. Våroffereffekten är den dragningskraft stycket utövar på såväl musiker som ickemusiker. verkar erbjuda oändliga analysmöjligheter, både kompositionsmässigt och musikhistoriskt. Dessutom är musiken i sig helt hypnotisk – den låter initialt repetitiv men är väldigt komplicerad och oregelbunden utan att vara slumpartad. För instrumentalister är den musikaliska upplevelsen av alla verk dessutom mycket fysisk och Våroffer är i synnerhet så eftersom stämmorna är både virtuosa, fysiskt utmattande och de komplicerade rytmerna kräver ett större mått av koncentration än till exempel en helt regelbunden Beethovensymfoni med jämna perioder och ”vanlig” harmonik.

Min bror drabbades av febern i gymnasieåldern och lärde sig allt som fanns att kunna om verket. Lyssnade på alla överkomliga inspelningar, studerade in partituret, lärde in stämmor. Men för att ta mig vidare: Har man det minsta intresse för konstmusik är detta ett stycke som är helt omöjligt att värja sig mot. Ytterligare ett uttryck för det avtryck Våroffer kn ha dök nyligen upp i ett lika oväntat som drabbande sammanhang

I utställningen ”Conversations” på Irish Museum of Modern Art ingick verket ”The Great Wallenda” av João Penelva. Huvudverket består av ett ljudspår på vilket konstnären visslar en enstämmig version av Våroffer. Detta är bildsatt med en videoloop föreställande Wallendas sista fatala snedsteg på spänd lina, men klippt så att det ser ut som om han ställer sig upp på linan om och om igen i all evighet. I anslutning fanns dessutom skriven berättelse om verkets tillkomst monterad på en vägg samt de anteckningar Penelva, som inte läser noter, gjort till sig själv

Att göra en enstämmig version av våroffer är egentligen inte klokt då den bara i korta sekvenser är skriven på klassiskt vis med en tydlig melodi som leder framåt. Snarare rör det sig om ljudsjok och rytmer, mer eller mindre ogenomträngliga. De enstämmiga melodier Penelva deriverat från dessa sjok är dessutom långt ifrån melodiskt och rytmiskt självklara. Detta torde försvåra minnesantecknandet ytterligare.  Torts att jag har någorlunda bra koll på stycket var anteckningarna svårbegripliga för mig. Men för mig som är fast i tänkandet i traditionell notskrift var de en fantastisk visualisering av hur man kan ”höra” musik.

Naturligtvis kunde jag inte undgå att fundera över om detta helt enkelt var intressant för mig som ett uttryck för musikalisk kognition hos någon utan musikalisk skolning. Det är ju rätt lätt att tro att ens referensramar är allmängiltiga. Men jag tror att den utförliga berättelsens tillkomst i viss mån överbygger detta. Den var trots allt en av de känslomässigt starkaste delarna av verket. Den presenterad på ett intuitivt sätt det nötande och den envishet som ligger bakom många konstnärliga uttryck. Från den långa romanen till den virtuosa violinkoserten. Därtill korresponderade berättelsen fint med en bok vi hittade i museishopen: ”Why your three year old couldn’t have donet that” som på ett begripligt sätt förklarade varför olika omdiskuterade moderna konstverk är just konst och inte klotter. Att gå in i detalj på skapandeprocessen och framför allt idén bakom gjorde det lättare att se verket som någonting annat än ett ljudspår som verkar slumpartat om man inte stannar och lyssnar en längre stund. Visserligen går det att diskutera om det är just Våroffer som skapar verkshöjden i detta fall, om det hade varit ett lika stort verk med ett annat stycke eller med slumpartade ljud. Att det just var Våroffer innebar för mig att dammluckorna mellan konstarterna öppnades en liten stund och öste in ett århundrade av kulturhistoria i mitt huvud.

Det finns givetvis massor att säga om symboliken i videoklippet med Wallenda, och hela tilltaget, men det känns som om jag skulle förstöra någonting om jag grävde mer i detta. Samspelet mellan ljud och bild var, även innan man fick ta del av berättelsen bakom, starkt. Kanske till och med ingenting mindre än sublimt. 

Resan mot världens undergång

I Mary Millers roman The Last Days of California reser Jess, femton år gammal, tillsammans med sin familj från deras hem i Tennessee till Kalifornien. Hennes far, som är frikyrklig och djup troende är övertygad om att det är där de måste befinna sig för att upptas i himmelriket. Rotlösheten som är konsekvensen av denna flykt korresponderar mot den generella osäkerheten i Jess vardag, och hennes tvekan inför att bli vuxen. Under de fem dagar de är på väg lämnar Jess inte bara sin uppväxtort utan även sin barndom bakom sig – således rör det sig om en resa i dubbel bemärkelse. Hon upptäcker att hennes vackrare syster är gravid, blir förälskad, blir berusad och förlorar oskulden till en främling. Alltsammans under flimrande lysrörsbelysningar på sunkiga motellrum i södra USA.

Jess vet inte heller om hon tror på ett liv efter detta eller inte. Innerst inne verkar hon ganska övertygad, kanske av systerns enträgna tjat, om att världen inte kommer att gå under, men hon är inte helt säker. Oviljan att släppa någon slags barnatro hon ändå verkar ha haft hänger för mig i viss mån ihop med oviljan att släppa barndomen. Familjen hinner inte fram till Kalifornien, och när de vaknar på ett casinohotell i Arizona den dagen då solen inte ens borde ha gått upp går det upp för Jess att vuxenvärlden har lika få svar som hon.

Det är en fin parallell  – världens undergång och vuxenblivandet. Trots de många möjligheterna att peka ut den symboliska tyngden i detta undviker Mary Miller att skriva sin läsare på näsan, vilket gör kopplingen desto starkare. I stället är Millers berättande mycket stramt. Hon har ingen önskan om att försköna berättelsen genom språkliga grepp, vilket jag tror låter henne ge Jess en mer trovärdig röst än de flesta andra som skildrar personer i den åldern. Och i ärlighetens namn behövs berättelsen inte förskönas. Kanske beror det på min personliga fascination för de miljöer och situationer Miller beskriver, men jag tror snarare att det beror på att hon låter miljöerna och situationerna stå i centrum. Det faktum att de inte göms bakom utsmyckningar gör dem starkare, mer påtagliga.

Skildringen av uppväxten blir dessutom mer trovärdig eftersom Jess faktiskt inte ”hittar sig själv” eller någonting motsvarande. Att bli vuxen är i Millers framställning inte att nå fram till slutstationen och slå ner bopålar där. Jess är lika vilsen på sista som första sidan. Det händer ingenting magiskt under de där fem dagarna. Trådarna är fortsatt lösa. Även detta är sällsynt i ungdomsskildringar, där jag upplever att det finns en vilja att prompt knyta ihop säcken på slutet. Ett modigt, men effektivt grepp från författarens sida.

Hela berättandet genomsyras av en djup sorg. Från framställningen av de ofta torftiga hotell- och restaurangmiljöerna, interaktionen mellan systrarna och deras föräldrar till Jess sexuella debut i ett badrum. En sorg som aldrig skrivs ut eller exemplifieras, som stannar mellan raderna, som bottnar i allt Jess lämnar bakom sig. Romanens stora styrka ligger, förutom att den dramaturgiskt snarare verkar som en novell än en roman (att Miller tidigare huvudsakligen ägnat sig åt kortprosa är tydligt) är hanteringen av dramatiken. För den är helt klart närvarande. En pappa som river upp sin familj med rötterna för att han förväntar sig att apokalypsen ska komma, vad är det om inte dramatiskt.

Det är som om de flesta YA-författares uppfattning om att skriva realistiskt är att skriva en melodramatisk berättelse. Generellt i YA-litteratur är berättelsen mättad med dramatik som i princip är melodram. Till exempel läste jag en bok som fått mycket uppmärksamhet, Jellicoe Road. Den var mycket väl utförd i många avseenden, men all konflikt ledde tvångsmässigt fram till De Stora Avslöjandena. Den försvunna mamman som hade cancer, och den döda pappan som blev skjuten av sin bästa vän, och om vi lyfter blicken till andra populära böcker: mer cancer och död, för att inte tala om levande döda och all melodram det medför. Detta är inte nödvändigtvis ett uttryck för dålig litteratur, men det blir på något sätt som om berättelsen finns för att bli ett kärl åt melodramen i stället för att låta det dramatiska bli någonting som driver och katalyserar berättelsen.

Detta handlar egentligen inte om vilken åldersgrupp boken är ämnad för. Millers berättelse saknar helt de storvulna gesterna och framställer lågmält allt från avslöjandet som den äldre systerns graviditet till Jess tafatta sexuella debut. Att dessa händelser är betydelsefulla för Jess förstår läsaren ändå. Och därför sätter sig allting liksom hårdare fast i maggropen eller hjärttrakten eller så. Därför kommer The Last Days of California att dröja sig kvar.

 

Soundtrack: Steve Reich: Phases, Lana del Rey: Born to Die, Iron and Wine: Around the Well,