True Grit*3

OBS! Spoilers förekommer i följande text!

 

Vi lever inte direkt i en tid när saker får vila i frid. Med det menar jag att vi de senaste åren har vi bombarderats med remakes och reboots. Majoriteten av dessa tycks inte produceras i syfte att förbättra och förfina, utan bara för att komma undan ekonomiska och konstnärliga risker, att sälja någonting en gång till som man redan vet säljer. En kommersiellt trick som lätt kan döljas bakom förment välvillighet, en presumtiv önskan att ge en sentimental publik ett avslut eller en fortsättning. Det mesta i kategorin framstår som överflödigt. Ett undantag är True Grit från 2010. Charles Portis roman från 1968 filmatiserades redan 1969, förvisso med gott resultat. Förmodligen hädar jag nu, men produktionen från 2010 uppvisar en mer solid förståelse för det som åtminstone jag anser är kärnan i en mycket bra roman, och definitivt en av de bästa inom westerngenren.

I Portis roman drar sig huvudpersonen Mattie Ross till minnes hur hon vid fjorton års ålder med hjälp av två Marshals jagade rätt på den fege uslingen Tom Chaney som skjutit hennes far och stulit hans guld. Det visar sig snart att förövare är en känd brottsling, efterlyst i flera stater. Det finns ett pris på hans huvud varför LaBoeuf, en Marshal från Texas också är på jakt efter honom, främst för att kunna lägga vantarna på belöningen. Efter att Mattie anlitat Rooster Cogburn (1969 spelad av John Wayne, 2010 av Jeff Bridges) en avdankad, försupen Marshal som dock gjort sig känd för att få saker gjorda försöker hon övertala honom att ta henne med, så att hon ska kunna se till att Chaney ställs inför rätta i hennes egen stat. Men när allt ställs på sin spets blir det hon själv som riktar en pistol mot sin faders mördare.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att det viktiga för Mattie är att Chaney dras inför rätta. På detta är hon envetet, nästan rättshaveristiskt inställd. Prosan är på inget sätt överdådig. Om den inte hade haft till syfte att frambära romankaraktärens röst, om boken hade varit skriven i tredjepersonsperspektiv, hade jag velat kalla den torftig. Nu ter det sig mer som ett ganska modigt grepp. Ett sätt för Portis att fullständigt gå in i karaktären Mattie. Kanske är det den åldrade Mattie, eftersom hon återger berättelsen för läsaren många år efter de faktiska händelserna, som har blivit den torra, gudfruktiga personen som framträder i texten. Kanske blir prosan kortfattad av det tidsmässiga avståndet till det beskrivna händelseförloppet. Kanske minns hon inte sina känslomässiga bevekelsegrunder. Oavsett har Portis skrivit fram en fascinerande gestalt.

I filmatiseringen från 1962 har den svåra, störiga sidan av Mattie, central för att hon ska kunna fungera som gränsöverskridande karaktär, slipats bort. Hennes benhårda övertygelse blir något gulligt underhållande. John Waynes insats kan här, liksom i The Man Who Shot Liberty Valance framstå som en metakommentar om en avdankad, försupen westernhjälte vars ideal och metoder blivit allt mer obsoleta. En intressant utgångspunkt som om John Wayne inte varit så mycket John Wayne hade kunnat skänka berättelsen ett välbehövligt mörkt stråk. (John Wayne drogs redan 1969 med ett tungt westernbagage där han representerar den mest beklämmande sortens ridderliga och samtidigt förtryckande cowboyhjälten. Både i sitt skådespelarpersona och de rollfigurer han tog sig an ofta farligt nära tjugotalets westernstereotyper som nu mest är relevanta som del av genrehistorien.) Men trots detta presumtivt intressanta blir han alltför jovialisk, alltför mycket klapp på huvudet. En mörk historia om konflikten mellan moral och hämndbegär blir lite banal då den målas med sextiotalets technicolor. Mattie kommer inte att få honom att få upp ögonen för livets glädjeämnen igen. Han kommer inte att bli en fadersgestalt för henne. Men både Kim Darby (Mattie 1969) och Wayne spelar sina roller så.

Skulle det då kunna vara så att True Grit står och faller med Portis mycket stilsäkra litterära röst? Nej. Det är, rent objektivt en jävla bra historia, som tål den perspektivmässiga förflyttning en filmatisering av en roman i jagform innebär eftersom kvalitén inte primärt ligger i (den visserligen utmärkt utförda) berättarrösten. Något som visar sig när den kläs i Joel och Ethan Cohens urvattnade färgskala och Cogburn och Mattie gestalstas av Jeff Bridges respektive Hailee Steinfeld som plockar fram de mer cyniska och sammanbitna aspekterna av sina karaktärer. I synnerhet Steinfeld spelar snarare inåtvänd än uppnosig, vilket ligger betydligt närmare den Mattie jag läser om i Portis roman Detta eftersom det inte bara är en god historia, och en av de mest tonsäkra romaner jag läst, utan även ett sällsynt perspektivvidgande av westerngenren. Bra, för att inte säga nödvändigt i såväl text som rörligt format. Men kanske ändå i första hand i text.

Måhända är hämnd kanske inget eftersträvansvärt, men det är intressant att leka med tanken på vad som händer när ett barn agerar enligt de inom genren moraliska föreskrifter som reserverats för vuxna män. I filmen från 1969 är Mattie en förnumstig tjorventyp. Något som har ganska lite gemensamt med den Mattie som framträder i Portis roman, där hon i stället är surmulet duktig, inte besatt av hämnden av känslomässiga skäl, utan för att rätt ska vara rätt. Snarare rättshaverist än desperado, vilket speglas i den röst Portis givit henne. Korthuggen, torr, grannlaga redovisande av det som skulle kunna te sig som ett fantastiskt pojkboksäventyr. Ett perspektiv på hämnd som sällan får utrymme inom westerngenren, där de ofta mer präglas av antingen sturm und drang eller girighet. Denna vidgning av genrens möjligheter möjliggörs av Matties position som en figur på gränsen – ung vuxen, pojkflicka, vapenbärande evangelist.

De senaste åren har klokheten i att framhålla pojkflickan – att som kvinna skaffa sig fördelar genom att anta manliga attribut – debatterats. Men också en som utvidgar ålderns och könets möjligheter i en genre där varken kvinnor eller barn traditionellt fått möjlighet att driva sina egna narrativ. Mattie gör detta genom att kräva sonens utrymme, den vuxnas utrymme. Jag kan såklart inte hittat den, men jag minns att frågan om huruvida Mattie är en feministisk karaktär diskuterades 2010 i samband med filmens premiär och recensionsperiod. Detta borde inte spela någon roll. För Mattie att använda pojkflickans frihet kanske med dagens måttstock inte är den mest medvetetna feministiska strategin, men det är en som fungerar inom genrens suspension of disbelief, och en som fungerar för hennes karaktär emedan det är en pragmatisk lösning.

Mattie får inte bara handlingsutrymme genom att hennes rättspatos tvingar henne in i mansrollen: samma utrymme som den vuxna mannen får i sina handlingar i ett ännu inte förstatligat område där lagen sällan sträcker sig särskilt långt. Det sträcker sig även handlingarnas konsekvenser, någonting man sällan stöter på inom genren. Filmen från 2010 fångar det något bättre än den från 1969, men båda backar inför det allra mest prekära, nämligen det faktum att Matties jakt på rättvisa medför att hon förlorar sin ena arm.

Jag kan med detta i bakhuvet trots min skepsis förstå viljan att göra ett nytt försök att filmatisera True Grit. Genren dras med en del förutfattade meningar och en ny tolkning kanske kan sätta nya generationer läsare Portis roman på spåren. Verket är i grunden mycket mer än genrekuriosa och uttolkningarna bör därför inte stanna därvid.