Alla borde vara pseudonymer

Efter bokmässan skriver debuterande författaren och bloggaren Flora Wiström ett hårt formulerat inlägg på sin blogg om gränsen mellan den egna personen och författarjaget. Inlägget är en konsekvens av en lång rad biografiska läsningar av hennes debutroman hennes läsare presenterat för henne.

På ett sätt gå det att förstå indignationen. Detta är inte första gången frågan om författare och identitet dyker upp, och lär tyvärr inte heller vara den sista. Faktum är att den verkar dyka upp allt oftare. Det är inte länge sedan Karl Ove Knausgårds verk och dess eventuella kopplingar till författarens biografi diskuterades för femtioelfte gången. Man vill ju inte använda fina ord som symptomatiskt i onödan, men det råkar precis vad det är. Symptomatiskt. Kanske är det surmagat att för örtielfte gången påpeka detta, men: Den tyngsta valutan i litteratursamhället är knappast litterär begåvning, utan identiet.

Både Wiström och hennes kolleger i liknande situationer, där Sandra Beijer kanske är det mest närliggande exemplet, har byggt sin publika närvaro och sina skrivande karriärer på den egna personen. Deras huvudsakliga blogglitteratur består i rikligt illustrerade skildringar av sina dagar, sina resor, sina vänkretsar. När de gör reklam för saker är det inte främst genom regelrätta annonser (även om sådana förekommer genom deras bloggportal) utan genom ”samarbeten” i egenskap av sig själva. Den gräns som eventuellt finns mellan yrkespersonen och privatpersonen är i bästa fall suddig.

Det hela liknar det system av franchises som för närvarande håller filmindustrin i ett järngrepp. Något som, liksom merparten av de utgivningsbeslut som tas bygger på en vurm för säkra kort. De är båda så säkra kort att det bara var en tidsfråga innan de fick ge ut sina böcker för att även bokbranschen ska kunna kapitalisera på varumärkena Wiström och Beijer eller för den delen den långa rad av youtubers som på senaste givit ut mer eller mindre självbiografiska verk. Några hundra tusen läsare eller tittare i månaden är både en färdig målgrupp och färdig marknadsföring. För en vinstdrivande organisation är det vansinne att tacka nej till detta. Boken är, biografisk eller ej, ytterligare ett led i den franchise den egna personen blivit.

Elena Ferrante, den i dagarna mycket omtalade italienska författaren bakom den Neapolitanska romansviten löste det problem Wiström upplever innan det ens uppstod genom att skriva under pseudonym. En mycket bra intervju om de mer precisa bevekelsegrunderna bakom detta finns att läsa i The Paris Review. Det är lätt att förföras av denna integritet i ett litterärt landskap där identitet alltjämt är hårdvaluta, även om även denna mystisk kanske kan sägas vara ytterligare ett sätt att bygga sin författaridentitet. Dock ett som verkar behäftas med tyngre kulturell status. Ferrantes val applåderas som en moralisk high road. Som ett lysande exempel på integritet man saknar i resten av branschen. Kulturjournalister intresserar sig lika mycket av mystiska pseudonymer som av spår av självbiografi. Det är bara en annan identitet, en med högre status, att hålla fram. Dessutom är Ferrantes väg som förmodligen är omöjlig för många författare. Inte minst för de som genom att jobba med att vara en offentlig eller halvoffentlig person gjort sig till ett färdigt marknadsföringspaket.

Förmodligen är det orimligt att hålla Wiströms och Beijer val (om det nu ens är ett val) att skriva under eget namn emot dem, trots att det är djupt frestande när Wiström uttrycker missnöje över hur hon blir läst och intervjuad. Ens främsta lojalitet torde väl vara först och främst gentemot texten. Man vill bli läst. Varför inte utnyttja ett system besatt av identitet och åratal av idogt bloggande? Varför skulle inte en person som delar de viktigaste händelserna i sitt – sin egna persons- liv och vars drömmar om Den Riktiga Boken äntligen infriats välja bort att skriva om detta?

Kanske borde man inte tycka synd om folk som sitter i en så privilegierad position att de utan vidare refuser kan få sina första böcker utgivna på två av de största svenska förlagen, men det är inte utan att jag gör det eller åtminstone en del av mig. De sitter trots allt i en slags loose-loose situation. Antingen visar sig boken vara dålig litteratur och man drar slutsatsen att bokkontraktet bara är en konsekvens av den färdiga marknadslösningen personerna i fråga utgör, eller så är det lysande litteratur men en som ändå kommer att befinna sig i skuggan av ett publikt persona och läsas alltför biografiskt. Den bild av bokmarknaden som framträtt i allt tydligare dager sedan vågen av blogg- och youtubeböcker började översvämma marknaden och som lysts upp i full dager av Ferrantekommentarerna är minst sagt dyster för både aspirerande författare och för alla läsare med någon som helst önskan om ett dynamiskt litterärt fält.

Men det är inte utan att man – jag – undrar hur det litterära landskapet skulle se ut om det publicistiska urvalet skedde på samma sätt som det gör i många symfoniorkestrar: anonymiserat. Också flera tidskrifter, bland dem eminenta, nu tyvärr nedlagda CLP, tillämpar systemet. Kanske är det dags för förlagen att prova. En rimligare lösning specifikt på Wiströms problem vore dock att sluta trycka författarnamn på böcker oh i anslutning till texter över huvud taget. Inga biografiska kopplingar skulle kunna göras och ingen pseudonym skulle behöva avslöjas. Det vore intressant att då se vilka som faktiskt är beredda att följa Ferrantes exempel och faktiskt är intresserade av ett författaryrke bortkopplat från jaget.