En tacksam tid att förlägga westernfiktion till är när det som brukar kallas ”the old west” började upplösas: ”uncharted territory” började uppgå i stater och statliga lagar fick större inflytande samtidigt som tekniska framsteg som järnvägens utbyggnad gjorde områdena mindre avlägsna från större städer. I The Man Who Shot Liberty Valance (1962), baserad på novellen med samma namn av Dorothy M. Johnson, behandlas denna period samtidigt med diskussionen av en för westerngenren traditionell mansroll och i vissa avseenden en omvärdering av densamma.
En omtyckt senator, Ransom Stoddard (James Stewart) och hans fru Hallie återvänder till Shinbone, byn där han, innan järnvägen kom dit, när området fortfarande inte tillhörde någon stat, började sin karriär. De ska begrava sin gamla vän Tom Doniphon. För den lokala tidningen berättar han sitt livs historia, en tillbakablick som utgör huvuddelen av filmen. Stoddard kommer till Shinbone som ung nyutexaminerad advokat med ambitionen att ta dit lagen och rättvisan. Strax innan innan den når Shinbone blir diligensen rånad av Liberty Valance, en outlaw som terroriserar trakten och ofta kontrakteras av de lokala förmögna boskapsägarna. Eftersom området inte är statligt har den lokale sheriffen ingen makt utanför själva byn. Stoddard arbetar vidare efter sina ambitioner, startar en skola och driver en advokatpraktik. Han försöker sätta dit Valance med lagliga metoder, någonting som medför att han blir utskrattad av traktens bästa gunslinger, Tom Doniphon (John Wayne), som hävdar att det enda sättet att bli av med Valance är att skjuta honom. Mellan de två uppstår också en viss rivalitet när det visar sig att Doniphons tidigare tilltänkta fru n fattat tycke för den bildade gentlemannen Stoddard.
Eftersom Stoddard han argumenterar för att uppgå i staten, och försöker ta dit lagen blir ådrar han sig Liberty Valances uppmärksamhet. Denna gör allt i sin makt för att stoppa honom. Stoddard blir vald att representera området i förhandlingarna om att bli statligt, i samband med vilket Valance provocerar honom till duell på öppen gata genom att misshandla hans vän. En duell i vilken Valance blir skjuten. Detta ger Stoddard en stor fördel i det kommande valet, något han tvekar att utnyttja eftersom han dödat en man och därmed brutit mot den lag han försökt genomdriva. Doniphon avslöjar dock att det i själv verket var han som placerad bakom en husknut sköt och träffade. Stoddard accepterar därmed nomineringen och gör en lång och framgångsrik politisk karriär, dock utan att avslöja att det inte var han som sköt Liberty Valance.
Stoddard representerar alltså här en ny manlighet. Den gamla, förknippad med ”the old west” representeras av John Waynes Doniphon. Konflikten etableras bland annat genom deras olika strategier för att komma tillrätta med problemet med outlaws. Doniphon förordar att helt sonika skjuta dem medan Stoddard vill utnyttja lagen. Någonting Doniphon givetvis har problem med eftersom det gör honom, och den mansroll han representerar i egenskap av gunslinger, överflödig. Det innebär också ett avfärdande av hela det system han byggt sin makt och maskulinitet på. Han svarar alltså med att undergräva Stoddards maskulinitet i sin egen kontext. I en särskilt tät scen närmar han sig Stoddard under förspeglingen att lära honom hantera en pistol, men lurar Stoddard att rada upp färghinkar på ett staket, bara för att skjuta på dem innan Stoddard hunnit undan så att han täcks i färg. Vid ett annat tillfälle ska han försvara den omanlige skrivbordsarbetaren i en situation när han mycket väl kan tala för sig själv. En ytlig tolkning kan möjligen resultera i att den ”segrande” maskuliniteten är Waynes, eftersom det egentligen är han som utfört filmens ”hjältedåd” – skjutandet av Liberty Valance.
Det sker ändå en viss romantisering av Doniphon och hans position som gunslinger vilket gör att jag ibland tvivlar på att filmen intar en medveten kritisk position. I ovanligt stor utsträckning verkar det som om det handlar om min egen analys. Men det går inte att koma ifrån att John Wayne i Doniphons skepnad utgör en rätt patetisk, bakåtsträvande figur. Dessutom vinner ju James Stewarts Stoddard i den traditionella maskulinitetsmätningen ”vem får tjejen”. De drag som framhålls som attraktiva är alltså vältalighet, bildning och att ta avstånd från våldsyttringar. Samtidigt byggs den legendstatus Stoddard uppnår till viss del på uppfattningen att det var han som sköt Liberty Valance. Maskuliniteten är alltså inte helt enkel: Stoddard får gehör för sina reformer först när han visat sig värdig genom att hantera ett skjutvapen. Han måste trovärdigt kunna iscensätta den gamla maskuliniteten för att obestridd kunna få utrymme att bryta mot den.
Det blir också i vissa avseenden en metakommentar till John Wayne som popkulturellt fenomen. Wayne representerar i många avseenden en typ av westernnarrativ där den vite mannen är en bufflig, misogyn hjälte och native americans är odiskutabelt onda, ansiktslösa och dör på löpande band. I The Man Who Shot Liberty Valance framstår Waynes machokaraktär Tom Doniphon emellanåt som en ironisk kommentar till tidigare roller. Min vän Kantorn berättade efter att ha sett Wayne i The Searchers att han var så gravt alkoholiserad att man bara kunde filma under förmiddagarna – sedan var han för full. Jag kan inte låta bli att spekulera i huruvida rollen är lätt ironiskt skriven för att det skulle vara omöjligt att få honom att spela en nyanserad mansroll. The Man Who Shot Liberty Valance Att se en åldrad, avdankad man som byggt sin ikonstatus på ofta rasistiska och/eller misogyna narrativ göra en till synes ironiskt överspelad machocowboy mot James Stewarts engagerade och empatiske advokat förstärker min vilja att tolka filmen som en uppgörelse mellan gamla och nya mansroller.
Det finns, förutom maskuliniteterna mycket att vegetera i vid en analys av The Man Who Shot Liberty Valance. Mer än som är rimligt att ta upp i ett blogginlägg om det ska bli någorlunda läsbart. Det är dessutom en historia om en person som tar ställning för samhällets svagare och försöker att driva igenom reformer för en samhällsstruktur som i större utsträckning ska skydda dem och frångå ett system där den som har gott om pengar är den som har råd att anställa någon som skipar rättvisa. Således blir alltså bygget av staten USA en fond som fördjupar narrativet, även om den inte är så grundligt utforskad som i exempelvis Deadwood. Filmen blir därtill en intressant dissekering av lagens funktion i westernnarrativet. Det finns helt enkelt många anledningar för mig att återkomma till Dorothy M. Johnson framöver.
Slutligen måste James Stewart nämnas som en av de stora behållningarna med The Man Who Shot Liberty Valance. En skådespelare vars gärning jag älskat distanslöst sedan jag 14 år gammal för första gången såg honom i A Philadelphia Story. The Man Who Shot Liberty Valance seglar trots låga förväntningar på grund av John Wayne direkt in på listan över filmer jag verkligen tycker om som mer än en del av ett generellt genreintresse, tillsammans med The Ox-bow Incident, The Good, The Bad and the Ugly och The Misfits.
Oh! Heathcliff! 