Veckans western: Nunslinger

Jag har tidigare poängterat westerngenrens ursprung. Nunslinger, av pseudonymen Stark Holborn, är en hommage till dessa rötter. Skriftserien tar fasta på såväl ett format med billiga, kortare häften, som följetongen och har givits ut i en rad elektroniska ”häften” motsvarande ungefär en längre novell som tecknar en amerikansk nunna, syster Thomas Josephines, öde. Serien har hittills utkommit i tolv delar som även buntats ihop till två längre volymer, ”The First Omnibus” och ”The Second Omnibus” vilka har blivit fina tryckta utgåvor hos Hodderscape. Novellutgivningen kan anses ha haft ett uppsving de senaste åren, både med uppmärksammade samlingar och satsningar som Novellix. Det elektroniska formatet har dock en möjlighet till snabbhet och tillgänglighet som gör novellformen, och i synnerhet följetongskonceptet särskild rättvisa. Dessutom finns det, som jag återkommer till nedan, flera beröringspunkter mellan publiceringsformen och tv-serier, något som får mig att fundera över om inte detta är e-utgivningens framtid, även bortom hyllningen till gamla tiders format.

I Nunslinger reser nunnan syster Thomas Josephine från St Louis i Missouri mot Sacramento i Kalifornien när hennes vagn blir överfallen. Resesällskapet räddas av en grupp soldater, men hon blir strax tagen gisslan av en man som flyr från just dessa soldater. Thomas Josephine reser en bit med Abraham Muir, och kommer efterhand att omvärdera honom, så när han står inför sin avrättning, av samma soldater som räddat henne hjälper hon honom att fly. Hon har därmed gjort sig laglös och de två hjälps åt att ta sig genom landet, först mot Kalifornien och sedan mot Mexico. Thomas Josephine kommer efterhand att bryta allt fler normer och i mer praktiska avseenden än en nunnas vanliga börja kämpa för svaga och utsatta.

Men inte bara formatet knyter an till en gammal avsomnad underhållningsform. Holborn fångar perfekt en ton och äventyrsanda som känns trovärdig, men undviker mossiga pinsamheter genom sitt val av hjältinna. Det faktum att syster Thomas Josephine inte bara är kvinna och därmed en karaktär som bryter mot en rad konventioner, utan dessutom nunna skapar ett utmärkt tillfälle till diskussion kring moraliska frågor och i ett större perspektiv våldsnormen i sammanhanget. Thomas Josephine blir inte i första hand en kvinnlig hämnare, utan tar sig fram i den mansdominerade laglösa världen på andra sätt.

Det är oaktat sin medvetenhet i grund och botten underhållande litteratur och starkt händelsedriven sådan. Ibland verkar actionsekvenserna nästan avlösa varandra för tätt. Ett grepp som stärker föreställningen om denna berättelseslämplighet som just följetong. Det ger den ett tempo och ett driv som medför att den närmar sig tv-serien, vilket trots det gammalmodiga språket skänker den en imponerande tidsenlighet. Jag tror dessutom att detta är nödvändigt för att texten inte bara ska bli en längtan eller romantisering över något förgånget. Det är nog denna förening av nytt och gammalt som är det mest imponerande med Nunslinger som koncept och gör att den utgör en i alla avseenden solid produktion. När jag läste om Nunslinger skruvade mina förväntingar omedelbart upp till elva och de allra flesta har mötts och kanske rentav överträffats under läsningen av ”The first omnibus”.

Om någon mot förmodan inte snappar upp det är namnet Nunslinger en ordlek med ”nun” och ”gunslinger”, en titel som implicerar mer ironi än vad som faktiskt genomsyrar dessa berättelser. Det är snarare en respektfull hyllning till genren, och tillför den dessutom ett mångbottnat allvar genom val av ingångar till berättelsens moraliska aspekter, val av huvudperson och hennes övertygelser.

Veckans western: Årets man 1915

Det är kanske känt för många, men den faktiska västern var inte så mycket som denna stereotypa bild av ”vilda västern”. Icke desto mindre har denna bild blivit något av en modern myt, som konstaterat haft visst inflytande på populärkulturen. Det finns vissa troper som är oerhört starkt knutna till westerngenren, som etablerats så hårt att de mest blivit någonting som utnyttjas för parodier och i Looney Tunes-filmer. Troper som numera inte kan användas annat än med största möjliga medvetenhet och distans. Även dessa troper härstammar någonstans ifrån. Zane Grey bygger i Lone Star Ranger noggrant många av de vanligaste grepp som förknippas med genren. Inte genom att etablera sig som en röst inom genren och gestalta sin bild av västern, utan att direkt tala om hur det går till där. Om och om igen. Han skildrar ett vilda västern där män är manliga, kvinnor är sköra och där bara de goda förtjänar att få sina handlingar motiverade.

Grey var från början tandläkare, men började ägna sig åt att skriva westernhistorier. Han producerade ett imponerande antal romaner och noveller mellan 1909 och sin död 1939. Många av dem filmatiserades. Först som stumfilm, men sedermera med ljud. Grey anses tack vare sin stora produktion vara en av dem som bidragit till att etablera många av westerngenrens mest vedertagna konventioner. Lone Star Ranger kom ut 1915 och har enligt uppgift filmatiserats fyra gånger. Två som stumfilm och två som talfilm, den sista 1942.

Buck Duane, huvudpersonen i Lone Star Ranger, är en förträfflig man. Han ser inte bara oerhört bra ut. Han är dessutom en våldsamt snabb och skicklig pistolskytt. Därtill son till en av Texas mest ökända gunslingers. Han är snäll och ädel. God mot såväl kvinnor som hästar. Och barn. Berättelsen inleds med att Duane tvingas duellera med en man som är sur på honom då mannens käresta fattat tycke för Duane. Märk väl att Duane inte medvetet förfört henne. Eftersom han är en så helsikes duktig gunslinger dör givetvis den svartsjuke mannen. Duane tvingas till laglöshet, för även om man inte tror det är det olagligt att döda någon även i Greys Texas, och söker sig mot Rio Grande kring vilken stora gäng med outlaws håller till. Där kommer han i kontakt Bland som fungerar som ledare för dem. Bland har för många år sedan rövat bort en flicka vid namn Jenny som han nu håller som hushållerska. Eftersom Duane är en oerhört ädel person bestämmer han sig för att befria henne. I processen blir han ”tvungen” att döda Bland, vilket gör honom till hett villebråd även bland outlaws. Duane och Jenny har knappt hunnit utom fara innan de åter övermannas och Jenny förs bort på nytt. Eftersom hon antas död börjar Duane föra en tillvaro som ”lone wolf” jagad av såväl outlaws som rangers – de som upprätthåller lagen i den delen av textas. Det visar sig dock att han är eftersökt av rangers främst för sin legendariska skicklighet med pistol. Utmattad och desillusionerad av livet på flykt går han slutligen med på att bli en under cover Texas Ranger och ledande i jakten på en särskilt svårfångad outlaw i utbyte mot att han benådas. En jakt som inte bara leder till upplösandet av flera fruktade gäng boskapstjuvar utan dessutom avslöjandet av en korrupt borgmästare och domare.

Fram till att Duane värvas av rangers är Lone Star Ranger ganska seg läsning. Det är framför allt i denna del som de banala bevekelsegrunderna och riddarromansartade berättandet framträder oh det blir rätt platt och tråkigt. I den andra delen blir boken såväl mer stilmässigt som dramaturgiskt driven. Kanske självklart eftersom Duane därmed haft gott om tid att etableras som karaktär. Hela första halvan av boken utgör alltså i princip en enda lång etablering av miljöer, samhällssystem och karaktärer. Jag förstår helt klart längtan efter en etablerad fiktiv värld i vilken man kan placera sina karaktärer i och låta dem reagera på. Att ägna en så stor del av en roman åt just detta bygge ter sig mer förklarligt i en hundra år gammal kontext där de konventioner man vill utnyttja inte är så etablerade som i dag.

Boken är emellanåt ganska trubbig, med långa transportsträckor. Grey arbetar generellt mer med att tala om hur det är än med gestaltning vilket ofta medför att det ofta inte riktigt verkar som om det är människor som talar. Härigenom kan han alltså antas med ihärdigt hamrande bidra till skapandet av den romantiska bilden av ”vilda västern”. Någonting som märks i den hårda, föga finkänsliga etableringen. Hela första delen är nämligen nedlusad av passager där olika luttrade gamla män talar om att ”som du vet är det såhär det går till här i Texas” eller att något är en äkta texan som ju alla vet som är si och så. Även Duanes ryktbarhet etableras på samma lite klumpiga sätt, genom att folk i långa föga trovärdiga monologer berättar om den.

Gray etablerar (säkert inte först, men i alla fall) hjälten som inte dödar utom när han måste, som aldrig drar först. En karaktär som levt vidare med till exempel Elmore Leonards Raylan Givens. Samtliga gånger Duane dödar någon framhålls det som berättigat, och Duanes godhet understryks genom att hans kval över dessa dödsskjutningar poängteras. Uppenbart är i alla fall att Duane i egenskap av huvudperson har förtjänat en tydlig bevekelsegrund för sina handlingar.

Ibland Greys berättande och hantering av karaktärer roligt på ett sätt jag misstänker är högst ofrivilligt. Till exempel när Duande uppmanas att sticka från den stad han befinner sig i när en grupp rangers anlänt. Inte för att personen i fråga tror att någon av männen kommer att ange honom, utan för att rangers ju alltid är stiliga gossar och du vet ju hur kvinnor är. Över huvud taget jobbar Grey mycket med det här att man ju vet hur folk är, vilket kanske är en förklaring till varför jag inte kan låta bli att associera till en saga. Man vet ju hur kvinnor är. Man vet ju hur gossar som växer upp utan sin far är. Hur boskapshandlare är. De har alla fasta roller som framstår som närmast arketypiska. Faktum är att några av de outlaws Duane tar sig an faktiskt kallas ”onda”. Det här med bevekelsegrunder verkar bara vara en relevant fråga för byggandet av karaktären Duane. Det är faktiskt i bland lite problematiskt att engagera sig i en berättelse där figurernas bevekelsegrunder är så dunkla som de är i åtminstone första halvan av Lone Star Ranger.

Först när han släpper detta blir läsningen riktigt intressant, och ibland glimrar det till. Exempelvis när Duane rider in i den lilla staden Ord syns i hans kontakt med den isolerade och misstänksamma lokalbefolkningen en driven dialog med underliggande humor och ett manér som känns igen från senare verk inom genren. En slags litterär evolution skymtar fram, där de starka greppen har överlevt. Och när berättelsen går in i andra halvlek, när hela Buck Duanes bakgrundsstory byggts upp, flyter det faktiskt på, och berättelsens dragningskraft blir synlig. Även om jag ändå ibland måste kväva ett skratt åt någon passage där Grey dröjer sig kvar vid Duanes breda axlar och gentlemannamässiga sätt.

Något som också gör läsningen intressant som någonting annat än en slags genrens ursprungsberättelse är ofta bilden av lagen och lagens funktion i ett område där den (möjligen alltså inte speciellt verklighetsnära skildrat) har speciellt mycket inflytande Intressant dynamik mellan lagen och de laglösa. En outlaw med rätt övertygelser kan vara användbar för lokala boskapsägare i kampen mot andra outlaws som ägnar sig åt boskapsstöld.

Viktigt att komma ihåg är i viket fall som helst att detta är tidig genrelitteratur, och därtill underhållningsorienterad sådan. Det är förmodligen helt enkelt meningen att detta ska vara en typ av saga, att det ska vara enkelt. Givetvis finns det ju sedan bättre och sämre genrelitteratur. Det är dock när frön till en mer moderniserad westerngenre skymtar fram som Lone Star Ranger blir som mest intressant. Det ligger dessutom en viss tillfredställelse i att faktiskt se ursprunget till en mängd konventioner och troper. Lite på samma sätt som att besöka en plats som blivit central i populärkultur och se den i verkligheten. Om man vill skaffa sig förståelse för ursprunget till några seglivade moderna myter och mansbilder är Lone Star Ranger utmärkt läsning.

Stoker – En studie i obehag

Jag vet inte varifrån min fascination för mentalt elände i fiktion kommer. Möjligen är det så enkelt att det är skönt att veta att det inte är på riktigt. Eller så är det en sorglig indikation på tar jag vad som helst bara jag slipper verkligheten. Stoker från 2013 är en mycket genomarbetad feelbadfilm i regi av Chan-Wook Park (I’m a Cyborg, But That’s Ok, Oldboy) och producerad av Ridley Scott. Den berättar om India Stoker, som efter att hennes far dött för första gången får möta sin farbror som varit ute och rest hela hennes uppväxt, om familjeförbannelser och psykisk ohälsa. Farbrorns intåg i Indias liv katalyserar ett otäckt händelseförlopp som leder till att familjens stora mörka hemlighet slutligen uppdagas.

Filmen drivs inte framåt av storyn, de dysfunktionella karaktärernas utveckling, eller ens den stramt stiliserade dialogen. Snarare av spänningarna och den extremt täta stämningen, som inte ens lättar upp är helvetet brakar löst framemot filmens senare hälft. Alltsammans är presenterat med hypnotiskt vackert fotografi och scenografi. Det är som om de använder skönheten för att öppna ens ögon så att för att sedan skicka tusen volt obehag rakt in i hjärnstammen. Indias berättelse blir helt omöjligt att värja sig mot. När eftertexterna började rulla tog det ytterligare tolv timmar innan jag kunde interagera med andra människor utan att drabbas av våldsam irritation. Någonting jag ändå ser som ett gott betyg för en film.

Veckans western: It’s a man’s world

När Elmore Leonard gick bort 2013 efterlämnade han en stor och solid produktion som omfattar såväl filmmanus och tv-serier som romaner och noveller Ofta har även de senare anpassats för vita duken, bland de mest kända kan Jackie Brown (vars romaninkarnation heter Rum Punch) och Get Shorty nämnas. Innan han började skriva hårdkokta kriminalhistorier ägnade han sig mest åt western. Leonard har skrivit manus till en rad westernfilmer, däribland den utmärkta Clintan-filmen Joe Kidd från 1972, men också flera romaner och fristående noveller.

Moment of Vengeance är en samling av några sådana tidiga noveller, skrivna mellan 1952 och 1956. De allra tidigaste westernhistorierna, från tidigt 1900-tal, präglades ofta av konflikter av typen ”cowboys mot indianer” och rätt onyanserade karaktärsframställningar med oåtkomliga hjältar skurkaktiga skurkar och damer i nöd. Detta är naturligtvis ytterst problematiskt, exempelvis eftersom det som historiskt har kallats ”American Indian Wars” inte är så mycket ett krig som ett utdraget och systematiskt förtryck av landets ursprungsbefolkning. Någonting som verkar har luckrats upp i och med Leonards femtiotalsverk.

Genrens styrka ligger ju inte i att presentera sagor, utan snarare i de situationer när berättelsen präglas av gråzoner. De moraliska teman som av hävd är centrala i genren blir då betydligt mer intressanta. I novellen ”Law of the Hunted Ones” möter exempelvis den unge, nyligen hemförlovade, soldaten Dave Fallis en rad moraliska dilemman på grund av sitt beslut att agera som ”en riktig man” och befria en kvinna från den outlaw som visserligen fört bort henne från hennes hem och håller henne i någon typ av löst definierad fångenskap. Den enda lösningen som verkar tillgänglig för honom är att helt enkelt skjuta hennes förövare till döds. Eftersom hans motståndare är en synnerligen skicklig pistolskytt anser Fallis vän och mentor Patman att han bör skjutas i ryggen. Någonting Fallis till en början överväger att göra, men slutligen undviker eftersom han vill ge honom en chans att försvara sig, trots att detta innebär att han själv utsätter sig för livsfara. Men trots att han givit motståndaren denna chans drabbas han av kval när han väl är död. Han är ju trots allt död och Fallis är en mördare, vilket ingen duellettikett i världen kan ändra på. I novellens slutsekvens intalar han sig att han gjort vad han måste – ett mantra som blir återkommande för alla huvudpersoner i novellsamlingen, men i samtliga fall verkar vara en lika klen tröst.

Protagonisterna uppvisar alltså en, möjligen liten, men ändå närvarande tro på ett människovärde, även om det är djupt inbäddat i snåriga konventioner och övertygelser om vilka som egentligen förtjänar detta människovärde och till vilken utsträckning. Det moraliska temat blir således hur man moraliskt navigerar i en kontext där man kan tvingas döda för att rädda sitt eget eller någon annans liv. Ett förhållningssätt till westernmiljöernas potential som för mig blir bland de mest intressanta.

Den i genren traditionella machonormen är således inte oproblematisk i Leonards femtiotalsverk, vilket jag finner positivt överraskande. Men trots allt dröjer den sig kvar. Förutom i det allestädes närvarande våldet även i frånvaron av den kvinnliga rösten. Inte ens när det faktiskt rör en kvinnas framtid, som i titelnovellen ”Moment of Vengeance” tillfrågas hon. Ellis har rymt från sin far Ivan Kergosen hushåll och gift sig med en av hans anställda, Phil Treat utan faderns samtycke. Kergosen skickar därför sina underhuggare efter dem, och hämtar hem henne efter hot om våld I slutsekvensen förhandlar hennes far och make om framtida arrangemang och når samförstånd. Förmildrande omständigheter är visserligen att Ellis varit delaktig i initiativet till giftermål och att det argument som slutligen övertygar fadern är att hans dotter aldrig mer skulle tala med honom om äktenskapet upplöstes och förbjöds. Men trots allt är hon inte ens närvarande vid denna förhandling, och för inte sin egen talan. Det enda argumentet hon har att ta till är tystnaden och vägran att behaga.

Visserligen är det kanske inte rimligt att relatera någonting inom westerngenren till någon som helst realism. Trots allt är den likt riddarromanerna präglad av en romantisk syn på en epok, och efterhandskonstruktioner av företeelser och traditioner. Dock finns det ganska dominerande strömningar, i synnerhet från och med den era i vilken Elmore Leonard skriver sina berättelser i en mer hårdkokt tradition de som i större utsträckning präglas av ”hur det var” i fråga om till exempel skildringar av förtryck av ursprungsbefolkning, och faktisk samhällelig dynamik. Den genomgående mansdominansen blir då lättare att förklara (om än kanske inte ursäkta) än om man skulle skriva en mer fantasiorienterad westernberättelse där det helt enkelt hade kunnat motiveras hitta på en kvinnlig sheriff. Novellerna i Moment of Vengeance and Other Stories handlar trots allt om scouts, rangers och outlaws. Grupper som i stort sett lär ha varit stängda för kvinnor.

Detta påverkar även Leonards förhållande till genreklichéerna, som han visserligen medvetet anspelar på, men inte överexponerar. Naturligtvis eftersom det hade gått stick i stäv med hans övriga stilistiska val. Detta leder oss in på det som är allra, allra tyngst med Leonards skrivande, nämligen stilen (läs hand tio regler för prosaskrivande på Brain Pickings här: Elmore Leonards 10 rules of writing). Elmore Leonard förflyttar genren från sagoliknande riddarhistoria till skitig noir-berättelse befriad från såväl överdådiga adjektiv som poetiska utsmyckningar. Ett drag som framställer Arizonas vildmark och livet där, som scout, ranger eller outlaw i dramatisk skärpa. Stilen blir i sammanhanget den synliga bryggan mellan Leonards tidigare och senare produktion. Det blir också tydligt att Leonard i detta skede av sin karriär tar sitt skrivande på betydligt större allvar. Samlingen är i princip helt befriad från de små men fantastiska korn av humor och självdistans som ständigt dyker upp i hans senare produktion.[1] Å ena sidan tråkigt, men å andra sidan tror jag egentligen att det för mig gör genren mest rättvisa eftersom han i och med detta undviker att bli raljant. Precis som det mesta Elmore Leonard producerat är Moment of Vengeance and Other Stories ytterst läsvärt. Dessutom är det respektfull modernisering av en genre som helt klart tarvar sådant.

 

 

 

[1] Det är nu visserligen inte Leonard själv som blandat sig i alla detaljer i manuset, men ett av de bästa exemplen på denna distans finns i Justifieds fjärde säsong. En arg mördare på rymmen har förskansat sig i en lägenhet med en kvinna i tjugoårsåldern och gisslansituation håller på att uppstå. Raylan Givens sparkar in dörren, lägger handen på hölstret och säger, precis när mördaren sätter en kniv mot kvinnans hals och ska börja skrika fram sina krav: ”…now I’m gonna count to one….”. Sådant förvaltar miljöernas och karaktärernas potential på ett så bra sätt att jag blir helt gråtfärdig.