Det är kanske känt för många, men den faktiska västern var inte så mycket som denna stereotypa bild av ”vilda västern”. Icke desto mindre har denna bild blivit något av en modern myt, som konstaterat haft visst inflytande på populärkulturen. Det finns vissa troper som är oerhört starkt knutna till westerngenren, som etablerats så hårt att de mest blivit någonting som utnyttjas för parodier och i Looney Tunes-filmer. Troper som numera inte kan användas annat än med största möjliga medvetenhet och distans. Även dessa troper härstammar någonstans ifrån. Zane Grey bygger i Lone Star Ranger noggrant många av de vanligaste grepp som förknippas med genren. Inte genom att etablera sig som en röst inom genren och gestalta sin bild av västern, utan att direkt tala om hur det går till där. Om och om igen. Han skildrar ett vilda västern där män är manliga, kvinnor är sköra och där bara de goda förtjänar att få sina handlingar motiverade.
Grey var från början tandläkare, men började ägna sig åt att skriva westernhistorier. Han producerade ett imponerande antal romaner och noveller mellan 1909 och sin död 1939. Många av dem filmatiserades. Först som stumfilm, men sedermera med ljud. Grey anses tack vare sin stora produktion vara en av dem som bidragit till att etablera många av westerngenrens mest vedertagna konventioner. Lone Star Ranger kom ut 1915 och har enligt uppgift filmatiserats fyra gånger. Två som stumfilm och två som talfilm, den sista 1942.
Buck Duane, huvudpersonen i Lone Star Ranger, är en förträfflig man. Han ser inte bara oerhört bra ut. Han är dessutom en våldsamt snabb och skicklig pistolskytt. Därtill son till en av Texas mest ökända gunslingers. Han är snäll och ädel. God mot såväl kvinnor som hästar. Och barn. Berättelsen inleds med att Duane tvingas duellera med en man som är sur på honom då mannens käresta fattat tycke för Duane. Märk väl att Duane inte medvetet förfört henne. Eftersom han är en så helsikes duktig gunslinger dör givetvis den svartsjuke mannen. Duane tvingas till laglöshet, för även om man inte tror det är det olagligt att döda någon även i Greys Texas, och söker sig mot Rio Grande kring vilken stora gäng med outlaws håller till. Där kommer han i kontakt Bland som fungerar som ledare för dem. Bland har för många år sedan rövat bort en flicka vid namn Jenny som han nu håller som hushållerska. Eftersom Duane är en oerhört ädel person bestämmer han sig för att befria henne. I processen blir han ”tvungen” att döda Bland, vilket gör honom till hett villebråd även bland outlaws. Duane och Jenny har knappt hunnit utom fara innan de åter övermannas och Jenny förs bort på nytt. Eftersom hon antas död börjar Duane föra en tillvaro som ”lone wolf” jagad av såväl outlaws som rangers – de som upprätthåller lagen i den delen av textas. Det visar sig dock att han är eftersökt av rangers främst för sin legendariska skicklighet med pistol. Utmattad och desillusionerad av livet på flykt går han slutligen med på att bli en under cover Texas Ranger och ledande i jakten på en särskilt svårfångad outlaw i utbyte mot att han benådas. En jakt som inte bara leder till upplösandet av flera fruktade gäng boskapstjuvar utan dessutom avslöjandet av en korrupt borgmästare och domare.
Fram till att Duane värvas av rangers är Lone Star Ranger ganska seg läsning. Det är framför allt i denna del som de banala bevekelsegrunderna och riddarromansartade berättandet framträder oh det blir rätt platt och tråkigt. I den andra delen blir boken såväl mer stilmässigt som dramaturgiskt driven. Kanske självklart eftersom Duane därmed haft gott om tid att etableras som karaktär. Hela första halvan av boken utgör alltså i princip en enda lång etablering av miljöer, samhällssystem och karaktärer. Jag förstår helt klart längtan efter en etablerad fiktiv värld i vilken man kan placera sina karaktärer i och låta dem reagera på. Att ägna en så stor del av en roman åt just detta bygge ter sig mer förklarligt i en hundra år gammal kontext där de konventioner man vill utnyttja inte är så etablerade som i dag.
Boken är emellanåt ganska trubbig, med långa transportsträckor. Grey arbetar generellt mer med att tala om hur det är än med gestaltning vilket ofta medför att det ofta inte riktigt verkar som om det är människor som talar. Härigenom kan han alltså antas med ihärdigt hamrande bidra till skapandet av den romantiska bilden av ”vilda västern”. Någonting som märks i den hårda, föga finkänsliga etableringen. Hela första delen är nämligen nedlusad av passager där olika luttrade gamla män talar om att ”som du vet är det såhär det går till här i Texas” eller att något är en äkta texan som ju alla vet som är si och så. Även Duanes ryktbarhet etableras på samma lite klumpiga sätt, genom att folk i långa föga trovärdiga monologer berättar om den.
Gray etablerar (säkert inte först, men i alla fall) hjälten som inte dödar utom när han måste, som aldrig drar först. En karaktär som levt vidare med till exempel Elmore Leonards Raylan Givens. Samtliga gånger Duane dödar någon framhålls det som berättigat, och Duanes godhet understryks genom att hans kval över dessa dödsskjutningar poängteras. Uppenbart är i alla fall att Duane i egenskap av huvudperson har förtjänat en tydlig bevekelsegrund för sina handlingar.
Ibland Greys berättande och hantering av karaktärer roligt på ett sätt jag misstänker är högst ofrivilligt. Till exempel när Duande uppmanas att sticka från den stad han befinner sig i när en grupp rangers anlänt. Inte för att personen i fråga tror att någon av männen kommer att ange honom, utan för att rangers ju alltid är stiliga gossar och du vet ju hur kvinnor är. Över huvud taget jobbar Grey mycket med det här att man ju vet hur folk är, vilket kanske är en förklaring till varför jag inte kan låta bli att associera till en saga. Man vet ju hur kvinnor är. Man vet ju hur gossar som växer upp utan sin far är. Hur boskapshandlare är. De har alla fasta roller som framstår som närmast arketypiska. Faktum är att några av de outlaws Duane tar sig an faktiskt kallas ”onda”. Det här med bevekelsegrunder verkar bara vara en relevant fråga för byggandet av karaktären Duane. Det är faktiskt i bland lite problematiskt att engagera sig i en berättelse där figurernas bevekelsegrunder är så dunkla som de är i åtminstone första halvan av Lone Star Ranger.
Först när han släpper detta blir läsningen riktigt intressant, och ibland glimrar det till. Exempelvis när Duane rider in i den lilla staden Ord syns i hans kontakt med den isolerade och misstänksamma lokalbefolkningen en driven dialog med underliggande humor och ett manér som känns igen från senare verk inom genren. En slags litterär evolution skymtar fram, där de starka greppen har överlevt. Och när berättelsen går in i andra halvlek, när hela Buck Duanes bakgrundsstory byggts upp, flyter det faktiskt på, och berättelsens dragningskraft blir synlig. Även om jag ändå ibland måste kväva ett skratt åt någon passage där Grey dröjer sig kvar vid Duanes breda axlar och gentlemannamässiga sätt.
Något som också gör läsningen intressant som någonting annat än en slags genrens ursprungsberättelse är ofta bilden av lagen och lagens funktion i ett område där den (möjligen alltså inte speciellt verklighetsnära skildrat) har speciellt mycket inflytande Intressant dynamik mellan lagen och de laglösa. En outlaw med rätt övertygelser kan vara användbar för lokala boskapsägare i kampen mot andra outlaws som ägnar sig åt boskapsstöld.
Viktigt att komma ihåg är i viket fall som helst att detta är tidig genrelitteratur, och därtill underhållningsorienterad sådan. Det är förmodligen helt enkelt meningen att detta ska vara en typ av saga, att det ska vara enkelt. Givetvis finns det ju sedan bättre och sämre genrelitteratur. Det är dock när frön till en mer moderniserad westerngenre skymtar fram som Lone Star Ranger blir som mest intressant. Det ligger dessutom en viss tillfredställelse i att faktiskt se ursprunget till en mängd konventioner och troper. Lite på samma sätt som att besöka en plats som blivit central i populärkultur och se den i verkligheten. Om man vill skaffa sig förståelse för ursprunget till några seglivade moderna myter och mansbilder är Lone Star Ranger utmärkt läsning.
Oh! Heathcliff! 