Veckans western: En lång och jobbig resa västerut

I veckan har jag alltså läst en roman som är skriven 1995 men som (i vissa avseenden) skulle kunna vara sjuttio år äldre, nämligen Dead Man’s Walk av Larry McMurtry. Romanen är en prequel till den mer kända Lonesome Dove (1993) och en del  den svit om fyra delar som namngivits efter denna och skildrar huvudpersonerna från ungdom till ålderdom. Samtliga delar har adapterats till tv.

I Dead Man’s Walk följer läsaren Gus och Call, två unga Texas Rangers som vill göra karriär inom organisationen. Den inleds med att de under en rekognosceringstur söderut blir angripna av en ökänd comanchekrigare, Buffalo Hump, som dödar ett par ur deras division och skalperar en levande under en scen som får det att vända sig i magen på en. Spillrorna av styrkan kommer undan med blotta förskräckelsen men beslutar trots detta sig vid hemkomsten att ansluta sig till den expedition västerut som ska ”annektera” Santa Fe. Något rangersen förväntar sig ska resultera i rikedom, berömmelse och militärt avancemang. Expeditionen angrips återigen upprepade gånger av Buffalo Hump och hans krigare och finner sig slutligen splittrade och hästlösa på en i princip helt torrlagd ökenplatå i New Mexico. Där tillfångatas de raskt av mexikansk militär som driver ut dem på vandring mot El Paso, en sträcka som är ökänd för att ta kål på den som ger sig på den (och har gett namn till romanen).

Huvudpersonerna, Gus och Call, är mycket endimensionella och blir i princip inte under bokens drygt fyrahundra sidor distinkta personligheter. Detta medför bland annat att det känns rätt mastigt att ta sig igenom fyrahundra sidor. Jag är nu inte en person som kräver att romanfigurer ska vara älskvärda eller ens känslomässigt tillgängliga, men om de ska driva en berättelse, speciellt en så lång, underlättar det koncentrationen om man åtminstone förstår deras bevekelsegrunder, så att det inte verkar som om de bara råkar befinna sig i berättelsen. Det finns stor potential i just deras relation, och även i den till äldre scouts i deras rangerdivision som tyvärr inte tas tillvara.

Det uppstår en konflikt mellan de grafiskt obehagliga framställningarna av blodiga strider och sekvenser som den knapphändiga gestaltningen av Gus och Call och deras respektive bevekelsegrunder. Mycket går att föra tillbaka på vad som verkar vara en motvilja mot gestaltande. Anledningen till att Gus och Call blir så endimensionella är förmodligen att de inte får agera som sig själva utan att författaren talar om att de gör som de gör för att de är just som de är.

En aspekt som däremot noggrant (tolkar jag det som) gestaltas är tidens syn på native americans, i det här faller särskilt comanches. Bland de rangers som skildras i boken framkommer i lika stort mått skräck, som respekt för vildmarksfärdigheter, stridsförmåga och terrängkännedom vilket jag antar är en strävan efter att presentera deras tankar om sina motståndare på ett tidsenligt sätt. Vad som är synd är att det stannar vid just detta, och McMurtry låter det enda perspektivet på de krigare som figurerar med namn vara just de vita männens under sent 1900-tal. Även om det till viss del inbegriper annat än att de skulle vara någon form av vildar är det alltjämt snarare mystiska krigare än mångfacetterade människor.

Det kan vara värt att skaffa sig grepp om staten Texas historia oh konflikterna kring gränsdragningen mot Mexiko, annekteringen av territoriets västliga delar osv eftersom detta är en förutsättning för hela händelseförloppet, men (naturligtvis) inte förklaras. De historiska skedena förklarar dock en del ageranden kring och kommentarer i förbifarten om till exempel räder, förväntningarna på mottagandet av mexikanerna vid ankomsten till Santa Fe. Det förklarar också Comanchekrigarnas beteenden vilka om man inte känner till den bakomliggande konflikten ter sig som oprovocerat våld. En konsekvens som gör frånvaron av bakgrundsteckning ganska problematisk.

Å ena sidan: tillkortakommandena. Å andra sidan: En ambitiös och omfattande berättelse om att formas till man under en tid när moralen var hög, allt stod på spel, män var riktiga män, kvinnor var riktiga kvinnor och små lurviga varelser från Alpha Centauri var riktiga små lurviga varelser från Alpha Centauri. Det finns någonting tilltalande med de ständiga misslyckandena som borgar för att till exempel framställningarna av Comanche, kvinnoporträtten med mera kan komma att nyanseras av de mycket långsiktiga perspektiv McMurtry väljer för berättelsen om Gus och Call. Jag funderar på om det som framstår som knapphändigt karaktärsbygge bara är ett väldigt, väldigt långsamt sådant. Intellektuellt blir boken dessutom intressant som någon slags filosofisk frågeställning om hur en samtida författare kan eller bör förhålla sig till de förlegade och problematiska aspekterna av en genre som utan kritisk bearbetning sällan åldras särskilt väl. Annars kan man ju välja att bortse från när den är skriven och helt enkelt läsa ett ”mustigt” och ”episkt” westernäventyr av den gamla skolan.

Veckans western: High Plains Drifter

Konsekvensen av att ta hjälp av en anonym gunslinger för att komma tillrätta med det lokala buset: trevligt faluröda stugor.

 

Man skulle kunna tro att det är lätt att utarma den dramatiska potentialen i att en namnlös främling kommer till en liten inskränkt by. Då tror man fel. I High Plains Drifter (1973) anländer ytterligare en namnlös man till ytterligare en by befolkad av förtryckta och/eller korrupta människor. Den är en i en handfull filmer med liknande premisser: Fistful of Dollars, My Name is Nobody, Pale Rider, High Plains Drifter. När jag radar upp dem slår det mig att Leone eller Clint Eastwood eller båda haft ett finger med i spelet på samtliga titlar. Med det konstaterandet ter det sig mindre som en trend och mer som någon slags besatthet hos dem båda. Fistful of Dollars föregick dock de andra med ett i sammanhanget försvarligt antal år. Resterande släpptes i ett litet kluster kring The Good, the Bad and the Ugly, som kanske får hållas som ännu mer inflytelserik. Nåväl.

Byn i High Plains Drifter heter Lago, och när den namnlöse ryttaren kommer dit börjar han med att på ett synnerligen spektakulärt sätt skjuta ett par lokala odågor. Han fortsätter sedan med att förgripa sig på en kvinna i byn och i största allmänhet göra sig impopulär och fruktad. Byn plågas dock av ett gäng outlaws, ditsända för att få dem att överlåta mark till ett gruvbolag som försöker expandera i området. Han tar sig efter idogt tjat an jobbet i utbyte mot att få utnyttja byns alla faciliteter tills det hela är över. Man förstår snart att ryttaren har sina egna motiv för att ge sig på brottslingarna, och att han dessutom har något otalt med de flesta av byns invånare. I processen manipulerar han byborna att hjälpa till, bland annat genom att måla byn röd, vilket bidrar till det mest bestående visuella minnet av filmen. Denna strävan får förödande, och ibland förnedrande, psykologiska konsekvenser för byborna.

Filmen är skriven av Ernest Tidyman (som sedermera skrev en bok baserad på filmmanuset) och regisserad av Clint Eastwood, blott sex år efter att dollartrilogin avslutats, och denna har uppenbarligen gjort ett djupt avtryck på honom. Något som märks både i regin, musiken och kameraarbetet, även om Clintan sällan tar till de nästan groteskt överdrivna grepp Leone ibland använder för att dekonstruera genren. Det är ändå svårt att tänka på någonting annat under det väl tilltagna anslaget där en ryttare dyker upp i värmedallret och soldiset och sedan i en lång och helt oklippt sekvens rider mot kameran, som hela tiden stannar i samma position. High Plains Drifter är kanske tack vare dessa influenser betydligt mer arty (jag kommer inte på något bättre uttryck, ”konstnärlig” bär inte samma värderingar.) än någon av hans senare produktioner. Han är mer upptagen med ett starkt visuellt genreutforskande än med människoödet då han visar vissa tendenser att likt Leone (som vi tidigare varit inne på) låta figurerna utgöra entiteter i stället för nyanserade människoporträtt. Någonting just vägran att namnge huvudpersonen skapar goda förutsättningar för.

Filmen byggs alltså av klassiska komponenter, som den lilla byn mot det stora gruvbolaget och hämnd, men med ovanligt stark psykologisk drivkraft för att vara en westernfilm. I det avseendet är den lite som en sjuk och förvriden version av The Ox-bow Incident. John Wayne ska tydligen ha avskytt filmen och tyckt att genren inte var till för sådana experiment då det var respektlöst mot de hjältemodiga människorna som drog västerut. Om jag ska generalisera lite tror jag att det som gör den motbjudande för Wayne är det som gör den intressant för de flesta andra.

High Plains Drifter är trots allt en fruktansvärt obehaglig film. Det är inte bara byborna som manipuleras, utan också tittaren. Där man förväntar sig se en distanserad motvillig hjälte får man en hämndlysten psykopat vars handlingar man inte ens genom att placera dem i genrekontext kan försvara. Det är trots allt ett intressant sätt att utforska genrens begränsningar. Att låta machonormen löpa amok. Man vill inte riktigt se det men inte heller riktigt titta bort. Och man hatar allt mänskligt liv efteråt.

Veckans ”western”: Justified

Raylan Givens, Boyd Crowder och en flaska bourbon. En marginellt mindre vanligt förekommande rekvisitadetalj än alla handeldvapen.

En av anledningarna till att jag är så förtjust i Elmore Leonards författarskap är att det verkar som om allt hänger samman i en enda fiktiv värld. Hans romanfigurer dyker oväntat upp som biroller i andra sammanhang och bifigurer får spela huvudrollen i nya noveller. Detta är mycket förtroendeingivande eftersom det ger intryck av att han noggrant tänkt ut de detaljer som bygger upp en trovärdig figur. Den vapenbegåvade Carl Webster i The Hot Kid visar sig, utan att det görs speciellt stor affär av det, vara Bens farfar i novellen ”Tenkiller”. Karen Sisco från Out of Sight dyker upp igen i ”Karen Makes Out”. Deputy US Marshal Raylan Givens, bifigur i romanerna Pronto och Riding the Rap, som kretsar kring organiserad brottslighet i Miami, står i centrum i novellen ”Fire in the hole”. Från denna novell tar sedan FX serie Justified avstamp.* Allting börjar med att Raylan Givens (Timothy Olyphant) skjuter först. Han har klargjort för en medlem av en drogkartell att han kommer att skjuta honom om han inte ser till att lämna Miami inom ett dygn. Brottslingen möter upp honom på en restaurang, mitt under lunchrusningen och berättar att han tänker stanna. När han drar för att skjuta hinner Givens, känd för att dra snabbt, före. Det är en bekant premiss: The fastest gun in the west (eller i det här fallet Miami). En konnotation som understryks av att Givens envisas med att i alla lägen bära en ljus Stetsonhatt (som kommer att vara en källa till ett oändligt antal puns från rappkäftade kriminella element). Brottslingen dör och Givens konfronteras med vad det innebär att på under 2000-talets början skjuta någon i tjänsten. Jagad av brottssyndikat och i onåd hos US Marshal Service omplaceras han till Kentuckykontoret. I skrivandets stund är det ungefär elva veckor kvar till seriens definitiva avslut. Någonting jag ser an med både fruktan och respekt. Respekt för att man har självdistans nog att avsluta sagan innan den, enligt obeveklig serielogik blir dålig på grund av alltför många anpassningar till tittarpaneler. Fruktan för att serien de senaste åren har varit väldigt central i min relation till populärkultur. Justified är möjligen den bästa tänkbara samtida westernadaptionen. Den inte bara placerar i genren vanliga motiv i en samtida kontext på en estetisk bevekelsegrund, utan förljer dessutom upp konsekvenser av att motiven placerats i en ny kontext. Det är alltså inte bara ett bekant händelseförlopp med ny scenografi, vilket ”en modern western” allt som oftast innebär. Själva premissen är att de handlingsmönster som skapade hjälten i westernfiktion som utspelar sig kring sekelskiftet får helt andra implikationer för bilden av hjälten i vår samtid. Detta etableras redan i pilotavsnittet då Raylans överordnade påpekar att ”You do know we can’t shoot people on sight anymore and haven’t been for at least a hundred years”. I Justified liksom en lång rad andra verk blir hjältens (problematiska) förhållande till lagen ett bärande tema. Skillnaden är att Raylan befinner sig i en verklighet där den som dödar en person i tjänsten blir föremål för extensiva utredningar och massiva mängder pappersarbete. (Detta innebär inte att de psykologiska konsekvenserna lämnas därhän.) När Raylan återvänder till Kentucky står det klart att hans gamla skolkamrat och även arbetskamrat från tiden i kolgruvan, Boyd Crowder (Walton Goggins), står i centrum för mycket av kriminaliteten i hemtrakten Harlan County i östra Kentucky. Boyd har sin bakgrund inom vit maktrörelsen, men det blir allt mer uppenbart att han mest är intresserad av att göra någon form av kriminell karriär då han kan tänka sig att ge sig in på lite vad som helst. Från penningtvätt och beskyddarverksamhet till prostitution och droghandel, om det hjälper honom att skaffa sig mer makt. Detta är ett mycket intelligent sätt att öppna för att plocka in en lång rad andra kriminella typer, från brottssyndikat från Detroit till lokala organtjuvar och giriga gruvbolag. Ibland går de Crowders ärenden, ibland går han deras och ytterligare andra gånger vill han inget hellre än att bli av med dem vilket föranleder att han lika ofta som de motarbetar varandra finner sig samarbeta med Raylan. Boyd Crowder är möjligtvis det mest geniala med hela serien. Och då menar jag allt från hans uppenbarelse till hans patenterade svada. Han utgör både en viktig kugge i den motor som driver de övergripande storyarchsen och i egenskap av en brottsling med någon form av samvete en elegant motvikt till Raylan Givens som Marshal med måttlig respekt för lagen. Samspelet mellan Raylan och Boyd blir dessutom bärande för en övergripande storyarch genom manusets utformning men också för det ständigt briljanta samspelet mellan Timothy Olyphant och Walton Goggins. Det är också av sätten att bygga Raylans förankring till bygden och ge utrymme för problematiseringen av densamma. Pappans död, det faktum att han har ett växande antal döda på sitt samvete och det faktum att de flesta av hans vänner och släktingar supit eller knarkat ihjäl sig eller framlever sina dagar bakom lås och bom börjar ta ut sin rätt.  Spänningen mellan Boyd och Raylan byggs långsamt och kontinuerligt. de utvecklats åt varsitt håll, men konvergerar i många avseenden personlighetsmässigt allt mer. I ett tidigt skede av sjätte säsongen blir Raylans och Boyds gradvisa förändring åt ett mörkare håll särskilt påtaglig. Den humor och rapphet som tidigare ofta präglat deras uttryckssätt har ersatts av någonting hårt, och lite frånvarande. I flera år har man planterat ett frö av oro inför seriens avslutande genom att låta olika versioner av Dave Alvins bluescountrydänga ”You’ll Never Leave Harlan Alive” utgöra ackompanjemanget för säsongsavslutningarnas sista scener. Den olycksbådande känslan har slutat vara en fotnot och börjat genomsyra berättandet i större utsträckning. Stämningen ligger nu närmare den i Leonards novell ”When the women come out to dance” än den rappare ”Fire in the Hole”. När Boyd Crowder i upptakten till den sjätte säsongen konstaterar att tiderna förändras är det lika mycket en metakommentar som en spådom om händelseutvecklingen för den avslutande säsongen. Sedan sätter han en kula i någons huvud. Det finns igen framtid för någon i Harlan. Det är en avfolkningsbyd, arbetslösheten är hög och gruvorna töms. Det är rimligt att ta sig därifrån. Om till och med Boyd Crowder begriper det finns det ingenting kvar att spinna berättelsen kring. Det konstnärligt mest värdiga är att sätt punkt. Att packa ihop och börja om i ett annat sammanhang. Dialogen förenar smartassigheten från Leonards mer urbana noirthrillers med sydstatsjargong och de provinsiella miljöerna fungerar är en nickning till hans tidigare westernproduktion. Kombinationen skulle kunna benämnas redneck noir och det är svårt att tänka sig ett bättre förvaltande av arvet efter Elmore Leonard. Jag är övertygad om att han, om han fått leva några år längre hade uppskattat den riktning serie tog efter att han tog sin hand från den. Hur den grävt sig djupare ner i Kentuckys mylla, hur Boyd Crowder pendlat allt mer frenetiskt mellan storhetsvansinne och uppgivenhet. Hur Raylan på grund av närheten till sin pappa gradvis gått från pojkaktigt charmig, till känslomässigt otillgänglig med påtagliga svårigheter att knyta an till alla, inklusive sin dotter. Trovärdigt är kanske inte ordet man vill använda för att beskriva en serie som trots allt är så stiliserad som Justified, men det rör sig ändå om en för genren trovärdig utveckling som dessutom skänker den ett hypnotiskt stråk av mörker. Det skapar dessutom förutsättningen för att avsluta med att ställa Boyd och Raylan direkt mot varandra. En av de aspekter som i störst utsträckning fungerar som en realistisk motvikt till den noirdoftande stiliseringen är seriens kvinnoporträtt. De kvinnor som skildras verkar i ett sammanhang där männen ofta är våldsamma och/eller odugliga, frånvarande, känslomässigt otillgängliga eller bakom lås och bom. Som sådana porträtteras de som självständiga och handlingskraftiga. Det första som händer är att Ava Crowder skjuter sin man för att han slagit henne en gång för mycket. Winona Hawkins, Raylans exfru får nog av hans ständiga behov att hävda sig och oförmåga att ta hand om sig själv och lämnar honom för att på egen hand ta hand om deras gemensamma barn. Den hunsade prostituerade Ellen May tar aktiva beslut om sin tillvaro och ber sina förtryckare dra åt helvete innan hon rymmer med en lokal före detta sheriff. Den i särklass bäst porträtterade antagonisten i hela serien är matriarken Mags Bennet som gör sig av med sina fiender genom att bjuda dem på förgiftad hembränd äppelsprit. Kvinnorna tar till lika fula och tveksamma metoder för att överleva eller skaffa sig fördelar som männen i deras omgivning. Ava blir bordellföreståndare. Winona stjäl en gigantisk summa kontanter ur bevisförvaringen i domstolen. Loretta drygar ut veckopengen genom att sälja hasch till sina skolkamrater. Seriens storhet ligger mycket i hur den balanserar på en hårfin linje mellan det stiliserade, det spektakulärt morbida och det realistiskt skitiga. Ett mantra inom tidig populärkulturjournalistisk är en önskan om att just underhållningen ska tas på allvar. Även om detta i vissa avseenden är en rimlig begäran finns det i Justifieds liksom i en del av Leonards övriga produktion, undertoner av en önskan om det motsatta. Det finns en fin självdistans i hela produktionen som innebär att det känns mer rimligt att till exempel gräva ner sig i mansrollerna än i till exempel HBOs The Leftovers där anspråken reser sig som en vägg mellan tittaren och materialet. Ibland öppnar helt enkelt underhållningen för mer intressanta analyser. Och för den delen är min relation till serien knappast helt intellektuell heller. Jag kan tyvärr inte alltid intellektuellt formulera varför jag så innerligt uppskattar Justified. När jag ska beskriva den för någon känns det liksom lite väl reducerande att bra peka på det fina förvaltandet av en litterär förlaga, eller den kritiska förhållningen till en genre eller till det utmärkta skådespeleriet. (Det är också svårt att genom en återgivning av händelseförloppen göra humorn rättvisa.) Under sex år har den utgjort någon form av nav i mitt kulturella och populärkulturella intresse, och har förgrenat sig ut med nya upptäckter av film, musik och litteratur.** ”You’ll Never Leave Harlan Alive” kanske inte ska tolkas bokstavligt men varje gång jag tänker på att seriejäveln är slut för alltid om mindre än tre månader dör jag ändå en smula inombords. *Efter det första avsnittet, passande titulerat ”Fire in the hole” finns inte längre någon litterär förlaga, men Elmore Leonard är alltjämt angiven som producent i vinjetten och skrev sedermera boken Raylan – uppföljningen till novellen ”Fire in the hole”. **Jag försöker att ta mig igenom hela det här inlägget utan att nämna Clint Eastwood. Naturligtvis förgäves, så jag gör det nu: Clint Eastwood! Mycket få saker gör mig så genuint lycklig som hela det rörelsemönster och de manér Timothy Olyphant lyckats anta och som i princip helt går att spåra till Eastwoods namnlöse gunslinger. Men det borde jag inte behöva tala om. Ser man inte det själv är man förmodligen blind. Att man inte har sett filmerna är så att säga inte en legitim ursäkt.