Veckans ”western”: Justified

Raylan Givens, Boyd Crowder och en flaska bourbon. En marginellt mindre vanligt förekommande rekvisitadetalj än alla handeldvapen.

En av anledningarna till att jag är så förtjust i Elmore Leonards författarskap är att det verkar som om allt hänger samman i en enda fiktiv värld. Hans romanfigurer dyker oväntat upp som biroller i andra sammanhang och bifigurer får spela huvudrollen i nya noveller. Detta är mycket förtroendeingivande eftersom det ger intryck av att han noggrant tänkt ut de detaljer som bygger upp en trovärdig figur. Den vapenbegåvade Carl Webster i The Hot Kid visar sig, utan att det görs speciellt stor affär av det, vara Bens farfar i novellen ”Tenkiller”. Karen Sisco från Out of Sight dyker upp igen i ”Karen Makes Out”. Deputy US Marshal Raylan Givens, bifigur i romanerna Pronto och Riding the Rap, som kretsar kring organiserad brottslighet i Miami, står i centrum i novellen ”Fire in the hole”. Från denna novell tar sedan FX serie Justified avstamp.* Allting börjar med att Raylan Givens (Timothy Olyphant) skjuter först. Han har klargjort för en medlem av en drogkartell att han kommer att skjuta honom om han inte ser till att lämna Miami inom ett dygn. Brottslingen möter upp honom på en restaurang, mitt under lunchrusningen och berättar att han tänker stanna. När han drar för att skjuta hinner Givens, känd för att dra snabbt, före. Det är en bekant premiss: The fastest gun in the west (eller i det här fallet Miami). En konnotation som understryks av att Givens envisas med att i alla lägen bära en ljus Stetsonhatt (som kommer att vara en källa till ett oändligt antal puns från rappkäftade kriminella element). Brottslingen dör och Givens konfronteras med vad det innebär att på under 2000-talets början skjuta någon i tjänsten. Jagad av brottssyndikat och i onåd hos US Marshal Service omplaceras han till Kentuckykontoret. I skrivandets stund är det ungefär elva veckor kvar till seriens definitiva avslut. Någonting jag ser an med både fruktan och respekt. Respekt för att man har självdistans nog att avsluta sagan innan den, enligt obeveklig serielogik blir dålig på grund av alltför många anpassningar till tittarpaneler. Fruktan för att serien de senaste åren har varit väldigt central i min relation till populärkultur. Justified är möjligen den bästa tänkbara samtida westernadaptionen. Den inte bara placerar i genren vanliga motiv i en samtida kontext på en estetisk bevekelsegrund, utan förljer dessutom upp konsekvenser av att motiven placerats i en ny kontext. Det är alltså inte bara ett bekant händelseförlopp med ny scenografi, vilket ”en modern western” allt som oftast innebär. Själva premissen är att de handlingsmönster som skapade hjälten i westernfiktion som utspelar sig kring sekelskiftet får helt andra implikationer för bilden av hjälten i vår samtid. Detta etableras redan i pilotavsnittet då Raylans överordnade påpekar att ”You do know we can’t shoot people on sight anymore and haven’t been for at least a hundred years”. I Justified liksom en lång rad andra verk blir hjältens (problematiska) förhållande till lagen ett bärande tema. Skillnaden är att Raylan befinner sig i en verklighet där den som dödar en person i tjänsten blir föremål för extensiva utredningar och massiva mängder pappersarbete. (Detta innebär inte att de psykologiska konsekvenserna lämnas därhän.) När Raylan återvänder till Kentucky står det klart att hans gamla skolkamrat och även arbetskamrat från tiden i kolgruvan, Boyd Crowder (Walton Goggins), står i centrum för mycket av kriminaliteten i hemtrakten Harlan County i östra Kentucky. Boyd har sin bakgrund inom vit maktrörelsen, men det blir allt mer uppenbart att han mest är intresserad av att göra någon form av kriminell karriär då han kan tänka sig att ge sig in på lite vad som helst. Från penningtvätt och beskyddarverksamhet till prostitution och droghandel, om det hjälper honom att skaffa sig mer makt. Detta är ett mycket intelligent sätt att öppna för att plocka in en lång rad andra kriminella typer, från brottssyndikat från Detroit till lokala organtjuvar och giriga gruvbolag. Ibland går de Crowders ärenden, ibland går han deras och ytterligare andra gånger vill han inget hellre än att bli av med dem vilket föranleder att han lika ofta som de motarbetar varandra finner sig samarbeta med Raylan. Boyd Crowder är möjligtvis det mest geniala med hela serien. Och då menar jag allt från hans uppenbarelse till hans patenterade svada. Han utgör både en viktig kugge i den motor som driver de övergripande storyarchsen och i egenskap av en brottsling med någon form av samvete en elegant motvikt till Raylan Givens som Marshal med måttlig respekt för lagen. Samspelet mellan Raylan och Boyd blir dessutom bärande för en övergripande storyarch genom manusets utformning men också för det ständigt briljanta samspelet mellan Timothy Olyphant och Walton Goggins. Det är också av sätten att bygga Raylans förankring till bygden och ge utrymme för problematiseringen av densamma. Pappans död, det faktum att han har ett växande antal döda på sitt samvete och det faktum att de flesta av hans vänner och släktingar supit eller knarkat ihjäl sig eller framlever sina dagar bakom lås och bom börjar ta ut sin rätt.  Spänningen mellan Boyd och Raylan byggs långsamt och kontinuerligt. de utvecklats åt varsitt håll, men konvergerar i många avseenden personlighetsmässigt allt mer. I ett tidigt skede av sjätte säsongen blir Raylans och Boyds gradvisa förändring åt ett mörkare håll särskilt påtaglig. Den humor och rapphet som tidigare ofta präglat deras uttryckssätt har ersatts av någonting hårt, och lite frånvarande. I flera år har man planterat ett frö av oro inför seriens avslutande genom att låta olika versioner av Dave Alvins bluescountrydänga ”You’ll Never Leave Harlan Alive” utgöra ackompanjemanget för säsongsavslutningarnas sista scener. Den olycksbådande känslan har slutat vara en fotnot och börjat genomsyra berättandet i större utsträckning. Stämningen ligger nu närmare den i Leonards novell ”When the women come out to dance” än den rappare ”Fire in the Hole”. När Boyd Crowder i upptakten till den sjätte säsongen konstaterar att tiderna förändras är det lika mycket en metakommentar som en spådom om händelseutvecklingen för den avslutande säsongen. Sedan sätter han en kula i någons huvud. Det finns igen framtid för någon i Harlan. Det är en avfolkningsbyd, arbetslösheten är hög och gruvorna töms. Det är rimligt att ta sig därifrån. Om till och med Boyd Crowder begriper det finns det ingenting kvar att spinna berättelsen kring. Det konstnärligt mest värdiga är att sätt punkt. Att packa ihop och börja om i ett annat sammanhang. Dialogen förenar smartassigheten från Leonards mer urbana noirthrillers med sydstatsjargong och de provinsiella miljöerna fungerar är en nickning till hans tidigare westernproduktion. Kombinationen skulle kunna benämnas redneck noir och det är svårt att tänka sig ett bättre förvaltande av arvet efter Elmore Leonard. Jag är övertygad om att han, om han fått leva några år längre hade uppskattat den riktning serie tog efter att han tog sin hand från den. Hur den grävt sig djupare ner i Kentuckys mylla, hur Boyd Crowder pendlat allt mer frenetiskt mellan storhetsvansinne och uppgivenhet. Hur Raylan på grund av närheten till sin pappa gradvis gått från pojkaktigt charmig, till känslomässigt otillgänglig med påtagliga svårigheter att knyta an till alla, inklusive sin dotter. Trovärdigt är kanske inte ordet man vill använda för att beskriva en serie som trots allt är så stiliserad som Justified, men det rör sig ändå om en för genren trovärdig utveckling som dessutom skänker den ett hypnotiskt stråk av mörker. Det skapar dessutom förutsättningen för att avsluta med att ställa Boyd och Raylan direkt mot varandra. En av de aspekter som i störst utsträckning fungerar som en realistisk motvikt till den noirdoftande stiliseringen är seriens kvinnoporträtt. De kvinnor som skildras verkar i ett sammanhang där männen ofta är våldsamma och/eller odugliga, frånvarande, känslomässigt otillgängliga eller bakom lås och bom. Som sådana porträtteras de som självständiga och handlingskraftiga. Det första som händer är att Ava Crowder skjuter sin man för att han slagit henne en gång för mycket. Winona Hawkins, Raylans exfru får nog av hans ständiga behov att hävda sig och oförmåga att ta hand om sig själv och lämnar honom för att på egen hand ta hand om deras gemensamma barn. Den hunsade prostituerade Ellen May tar aktiva beslut om sin tillvaro och ber sina förtryckare dra åt helvete innan hon rymmer med en lokal före detta sheriff. Den i särklass bäst porträtterade antagonisten i hela serien är matriarken Mags Bennet som gör sig av med sina fiender genom att bjuda dem på förgiftad hembränd äppelsprit. Kvinnorna tar till lika fula och tveksamma metoder för att överleva eller skaffa sig fördelar som männen i deras omgivning. Ava blir bordellföreståndare. Winona stjäl en gigantisk summa kontanter ur bevisförvaringen i domstolen. Loretta drygar ut veckopengen genom att sälja hasch till sina skolkamrater. Seriens storhet ligger mycket i hur den balanserar på en hårfin linje mellan det stiliserade, det spektakulärt morbida och det realistiskt skitiga. Ett mantra inom tidig populärkulturjournalistisk är en önskan om att just underhållningen ska tas på allvar. Även om detta i vissa avseenden är en rimlig begäran finns det i Justifieds liksom i en del av Leonards övriga produktion, undertoner av en önskan om det motsatta. Det finns en fin självdistans i hela produktionen som innebär att det känns mer rimligt att till exempel gräva ner sig i mansrollerna än i till exempel HBOs The Leftovers där anspråken reser sig som en vägg mellan tittaren och materialet. Ibland öppnar helt enkelt underhållningen för mer intressanta analyser. Och för den delen är min relation till serien knappast helt intellektuell heller. Jag kan tyvärr inte alltid intellektuellt formulera varför jag så innerligt uppskattar Justified. När jag ska beskriva den för någon känns det liksom lite väl reducerande att bra peka på det fina förvaltandet av en litterär förlaga, eller den kritiska förhållningen till en genre eller till det utmärkta skådespeleriet. (Det är också svårt att genom en återgivning av händelseförloppen göra humorn rättvisa.) Under sex år har den utgjort någon form av nav i mitt kulturella och populärkulturella intresse, och har förgrenat sig ut med nya upptäckter av film, musik och litteratur.** ”You’ll Never Leave Harlan Alive” kanske inte ska tolkas bokstavligt men varje gång jag tänker på att seriejäveln är slut för alltid om mindre än tre månader dör jag ändå en smula inombords. *Efter det första avsnittet, passande titulerat ”Fire in the hole” finns inte längre någon litterär förlaga, men Elmore Leonard är alltjämt angiven som producent i vinjetten och skrev sedermera boken Raylan – uppföljningen till novellen ”Fire in the hole”. **Jag försöker att ta mig igenom hela det här inlägget utan att nämna Clint Eastwood. Naturligtvis förgäves, så jag gör det nu: Clint Eastwood! Mycket få saker gör mig så genuint lycklig som hela det rörelsemönster och de manér Timothy Olyphant lyckats anta och som i princip helt går att spåra till Eastwoods namnlöse gunslinger. Men det borde jag inte behöva tala om. Ser man inte det själv är man förmodligen blind. Att man inte har sett filmerna är så att säga inte en legitim ursäkt.