Veckans western: Young Ones

Westerngenren fungerar bra i kombination med dystopisk sci-fi. Kanske för att finns liknande premisser för teman som laglöshet och människolivets värde. I filmen Young Ones från 2014 har man på ett sällsynt bra sätt kombinerat de båda. I en odefinierad framtid i sydvästra USA råder extrem torka. Vattenledningar dras genom området, men bara till dem som har råd att betala. Dricksvatten är hårdvaluta. Jerome och hans far Ernest arbetar med att med hjälp av en åsna, ett i sammanhanget urmodigt transportdjur, med att transportera och sälja förnödenheter till de som arbetar med utbyggningen av vattenledningssystemet, i utbyte mot vatten i förhoppning om att han någon gång ska lyckas övertala dem att bygga ut vattenledningen till hans gård. När åsnan snavar och bryter benet tvingas de avliva den och investerar i ett mekaniskt transportdjur. Familjens mark har gjorts otjänlig av torkan. Marken har tidigare tillhört den förmögne markägaren Sam vars son Flem i hemlighet är tillsammans med Ernests dotter Mary. När Ernest försvinner och släpas hem död av det mekaniska transportdjuret antar alla att det är djurets fel. Flem kliver in, gifter sig med Mary och tar över gården. Han lyckas dessutom lösa bevattningsfrågan. Men Jerome upptäcker snart att faderns död omgärdas av oegentligheter och en kedja av våld utlöses.

Berättelsen skildras i tre kapitel. Det första är Ernests, berättelse, det andra Flems och det tredje Jeromes. Berättandet är strängt, avskalat och långsamt. Mycket långsamt. Det tar gott och väl tjugo minuter innan det blir uppenbart att det är fråga om en scifi-film. Detta är ett berättande vi vet fungerar väldigt bra för vissa typer av westernberättelser, men som också har synts utnyttjas i scifi-sammanhang, exempelvis i Alien och Gravity. Man har alltså hittat gemensamma nämnare inte bara i det som driver narrativet utan också rytmen och de visuella grundvalarna. Till skillnad från i East of West där det mest känns som om man jobbat med ”allt som är coolt” (ett grepp jag visserligen påfallande ofta uppskattar). Detta gör att Young Ones snarare tycks präglas av stor eftertanke.

Det allra tydligaste scifi-inslaget är den tekniska jordbruksutrustningen, och transportmedlet som liknar en huvudlös mekanisk har en central roll i berättelsen. Det är märkligt och hjärtskärande hur de lyckats göra den så djurisk. Kanske är det för att den efterträder en åsna, ett älskar djur som måste dö när det inte längre är till nytta och man läser in hela åsnans relation till sina ägare i den nya maskinen. Kanske för att de valt att ge den ett minne, kanske för att den blir oskäligt anklagad för ett brott. Kanske för att den är en entitet i människans våld. Kanske är det så enkelt att det ligger i dess rörelsemönster som kryddas med små, nästan omärkliga detaljer som förväxlas med ett klövdjurs tillgivna rörelser. Här tror jag att det faktum att Young Ones lutar sig mot westerngenren kan ge ytterligare förklaring. Rid- och transportdjur har ju en extremt central roll i genren. De är statusmarkörer, de kan vara skillnaden mellan liv och död i prekära situationer, men de är också vänner och följeslagare (Cormac McCarthy har bättre än någon annan skildrat dessa relationer i All the Pretty Horses och The Crossing.) Att låta de tekniska framstegen synas i det praktiska, vardagliga skänker en trovärdighet till den uppbyggda världen. En trovärdighet jag alltför ofta lyckas bortse ifrån i andra produktioner, men här uppskattar eftersom det ger filmens värld en enorm potential.

Hade det varit en Hollywoodproduktion av standardtypen hade den förmodligen börjat med en mer traditionell scifi-inledningen: en text som redogör för tid, och de förutsättningar som lett till torkan, gränsdragningen etc. Men Young Ones hämtar sitt anslag från westernfilmer av det extremt långsamma slaget: Efter en långsam panorering av ett ökenlandskap blir en man skjuten av någon som försvarar sina ägor. Ett anslag som också relaterar till genren genom att visa människolivets godtyckliga värde. Vad torkan beror på får vi aldrig veta. Bekämpningsmedel nämns i förbifarten, men det utforskas aldrig djupare. Och varför skulle det? Orsaken spelar ingen som helst roll för de som kämpar för överlevnad i öknen. Naturligtvis skulle jag kunna orera i evighet om skönheten i de ödsliga miljöerna och den hårda, minimalistiska dialogen, estetiska val som brukar tilltala min personliga smak. Men det är knappast det mest intressanta i sammanhanget. Denna skönhet överträffas flera gånger om av genresitueringen, lika vacker i all sin omsorgsfullhet. I många fall kan genrefiktion te sig hårt knuten till vissa regler, och stor irritation väcks ofta när dessa inte följs. Och följer man inte regler finns det ändå en uppsjö av troper eller klichéer som medvetet eller omedvetet placerar verket i sin genre.  Vilka som finns på andra sidan gränsen, förutom maskinreparatören, vet vi inte heller. Att de arbetar som om filmen är gjord för de som lever i dess universum gör att allt är möjligt. Omfattningen av suspension of disbelief är oändlig. Crossover ter sig i det här fallet som ett ovanligt bra sätt att omförhandla dessa ramar. Det är en märklig men tilltalande genremix som aldrig blir forcerad.

David Connerly Nahm: Ancient Oceans of Central Kentucky

Jag somnar ganska ofta när jag läser eller ser en film. Det är aldrig för att verket i fråga är dåligt. (Kanske beror det i bland på att verket är tråkigt, men för mig är ”tråkigt” i avseendet långsamt eller motsvarande sällan synonymt med dåligt. Det kan vara dåligt utfört men det är inte samma sak.) I bland tror jag att det är en form av försvarsmekanism. När jag blir känslomässigt engagerad är det i bland som om mitt huvud inte orkar med och stänger ner i självförsvar. Inbillar jag mig i bland i alla fall.

Jag somnade ganska många gånger under min läsning av Ancient Oceans of Central Kentucky. Egentligen är det en roman med ett vackert flyt, som utspelar sig under en begränsad tidsperiod och därför hade vunnit på en mer sammanhängande läsning. Men för mig fanns inget annat sätt att ta mig an den än i små portioner.

Romanen beskriver Leahs liv. Hon lever ett enkelt och tillbakadraget liv som socialarbetare i Crow Station, en liten stad i Kentucky där hon också vuxit upp. När hon var barn försvann hennes yngre bror Jacob spårlöst, och dödförklarades till slut, många år senare. Ett trauma som inte bara verkar ha skapat oöverbyggliga avstånd mellan Leah och hennes föräldrar utan dessutom alienerat henne från sig själv. Tillvaron i Crow Station påminner henne ständigt om brodern. Minnena flyter in i vardagen och låter barndomen skildras parallellt med att en man som påstår sig vara Jacob dyker upp.

Connerly Nahm arbetar med ett språk som känns väldigt intuitivt, nästan impressionistiskt, rikt på bilder utan att för den skull vara späckat med liknelser och metaforer. Övergångarna mellan tillbakablickarna och skildringen av samtiden är sömlösa, i bland omärkliga. Någonting som i bland skapar förvirring, men efter ett tag upptäcker man att det finns en liten skillnad i färgen, i vitbalansen eller någonting annat fotografitekniskt jag inte kan en korrekt benämning för. Där vuxenlivet skildras med hård skärpa och kalla urvattnade färger ter sig barndomen snarare som på fotografier som gulnat lite, som redan från början var lite suddiga och som många år senare hittas i en låda på vinden.

Det verkar verkligen som om dessa barndomsscener syns genom Leahs suddiga och alltmer flagnande minne.  Som att det för henne, och därmed för läsaren blir allt svårare att avgöra vad man faktiskt minns och vad man bara tror att man minns för att man sett det på fotografi. En osäkerhet jag känner igen mig i när jag försöker dra mig till minnes min egen barndom. Så på den smärtsamma berättelsen staplas alltså denna i formen inbyggda sorg över det bleknande minnet. Det är kanske inte så konstigt att jag inte orkar värja mig.

Veckans western: East of West

Döden. i en något mer badass skepnad än den taniga killen i babymössa i Sjunde inseglet.

 

East of West är en grafisk romansvit som utspelar sig i en odefinierad framtid, på en tidslinje där amerikanska inbördeskriget fick en annan utgång än den vi läser om i historieböckerna. Ett fredsfördrag slöts mellan unionen och konfederationen, men kontinenten består i East of West av ytterligare fem nationer byggda på olika amerikanska minoriteter, bland vilka vi ser till exempel kinesiska immigranter, afroamerikaner och amerikansk ursprungsbefolkning. Händelseförloppet sätts igång när de tre av apokalypsens fyra ryttare efter en tid av exil återvänder till jorden för att sätta igång apokalypsen. Någonting som beskrivs i en profetia nedtecknad av general Longstreet (som i serien blev upplyst och lämnade sin militära karriär). En av dem, Döden, är dock förlupen. Förmodat för att hindra profetian från att inträffa, något som ligger i hans personliga intresse (varför ska jag låta vara osagt för att undvika spoilers). Hungersnöd, Krig och Pest ger sig ut för att driva fram apokalypsen och göra sig av med sin forne medryttare, och skaffar sig, liksom Döden allierade bland de företrädare från de sju nationerna som förvaltar profetian på jorden.

De ockulta och bibliska elementen i berättelsen smälter förvånansvärt bra ihop med både western- och scifi-influenserna. För mig gick det inte riktigt att ta sig an det mytologiska mischmaschet utan viss skepsis, men Jonathan Hickmans manus är mycket övertygande. När man skapar berättelser som East of West föreligger ofta en risk att man väljer att inkludera allt som är häftigt, vilket sällan resulterar i annat än extra allt-verk med annan kvalitet än ”so bad it’s good”.   Detta är alltså inte fallet med East of West. I stället presenteras där en mycket väl uppbyggd värld. Fascinerande, mardrömslik och fullkomligt trollbindande.

East of West är för det första en oerhört stark visuell upplevelse. Nick Dragotta kombinerar traditionell westernestetik med cyberpunk till någonting jag aldrig sett förr. De futuristiska städerna är detaljerade och välgjorda, men är inte hälften så imponerande som teckningarna av ödemarkerna, öknar berg och prärie.  ”Kameraarbetet” har klara beröringspunkter med till exempel Leone i växlingen mellan closeups och majestätiska miljöbilder. Det hela skapar en avskalad dramatik som är mycket effektfull.

Bilderna bär fram dialogen på ett utmärkt sätt. Den dröjer sig kvar hos mig, många uttalanden, i synnerhet av Döden, har en i det närmaste biblisk tyngd. Intrigens utveckling är mycket intelligent uppbyggd och drivs i princip lika mycket av den underliggande mytologin som av själva händelseförloppet kring Döden och hans son. Samtidigt som den centrala ploten är oerhört stark finns det tack vare det väl skildrade samhället goda möjligheter till utbroderingar som kan göra serien ganska långlivad. Eventuellt, föreställer jag mig, på bekostnad av det som i detta tidiga skede av berättelsen, som skapar den oerhört starka nerven i kombinationen av bild och tung, sparsmakad dialog.

Om jag ska kritisera någonting skulle det kunna vara att progressionen i första volymen lider lite av att den behöver ge ganska mycket utrymme för exposition, etablering av mytologi osv. Något jag dock tycker att man kan bortse ifrån eftersom det inte finns någon poäng med att se varje volym som en fristående del. Det skulle också kunna gå att kritisera klicheerna, men dessa är på samtliga nivåer, från grundläggande plot devices (bland annat Dödens funktion som den hämndlystne fadern) till visuella detaljer, nickningar till de genrer Hickman och Dragotta förhåller sig till. De är dessutom mycket kärleksfullt och medvetet utförda. Jag har varit inne på det förr, menvidhåller: Om man vill läsa någonting helt klichébefriat får man ägna sig åt något annat än genrelitteratur/film.

Det faktum att bakgrunden verkar så genomtänkt borgar för att den här historien kan hålla ganska länge, vilket jag är oerhört glad för. Hur mycket av min upprymdhet över East of West som helt enkelt är nyhetens behag återstår att se, men om de håller fast vid kärnberättelsen och fortsätter att använda den väl byggda mytologin som drivkraft för ploten kommer jag inte ha några problem med att fortsätta engagera mig i denna grandiosa uppvisning av den grafiska romanens potential som berättarmedium. Det är svårt att föreställa sig East of West berättad i ett annat medium. Det är helt enkelt en av de bästa kombinationerna av medium och budskap jag har stött på.