Jag somnar ganska ofta när jag läser eller ser en film. Det är aldrig för att verket i fråga är dåligt. (Kanske beror det i bland på att verket är tråkigt, men för mig är ”tråkigt” i avseendet långsamt eller motsvarande sällan synonymt med dåligt. Det kan vara dåligt utfört men det är inte samma sak.) I bland tror jag att det är en form av försvarsmekanism. När jag blir känslomässigt engagerad är det i bland som om mitt huvud inte orkar med och stänger ner i självförsvar. Inbillar jag mig i bland i alla fall.
Jag somnade ganska många gånger under min läsning av Ancient Oceans of Central Kentucky. Egentligen är det en roman med ett vackert flyt, som utspelar sig under en begränsad tidsperiod och därför hade vunnit på en mer sammanhängande läsning. Men för mig fanns inget annat sätt att ta mig an den än i små portioner.
Romanen beskriver Leahs liv. Hon lever ett enkelt och tillbakadraget liv som socialarbetare i Crow Station, en liten stad i Kentucky där hon också vuxit upp. När hon var barn försvann hennes yngre bror Jacob spårlöst, och dödförklarades till slut, många år senare. Ett trauma som inte bara verkar ha skapat oöverbyggliga avstånd mellan Leah och hennes föräldrar utan dessutom alienerat henne från sig själv. Tillvaron i Crow Station påminner henne ständigt om brodern. Minnena flyter in i vardagen och låter barndomen skildras parallellt med att en man som påstår sig vara Jacob dyker upp.
Connerly Nahm arbetar med ett språk som känns väldigt intuitivt, nästan impressionistiskt, rikt på bilder utan att för den skull vara späckat med liknelser och metaforer. Övergångarna mellan tillbakablickarna och skildringen av samtiden är sömlösa, i bland omärkliga. Någonting som i bland skapar förvirring, men efter ett tag upptäcker man att det finns en liten skillnad i färgen, i vitbalansen eller någonting annat fotografitekniskt jag inte kan en korrekt benämning för. Där vuxenlivet skildras med hård skärpa och kalla urvattnade färger ter sig barndomen snarare som på fotografier som gulnat lite, som redan från början var lite suddiga och som många år senare hittas i en låda på vinden.
Det verkar verkligen som om dessa barndomsscener syns genom Leahs suddiga och alltmer flagnande minne. Som att det för henne, och därmed för läsaren blir allt svårare att avgöra vad man faktiskt minns och vad man bara tror att man minns för att man sett det på fotografi. En osäkerhet jag känner igen mig i när jag försöker dra mig till minnes min egen barndom. Så på den smärtsamma berättelsen staplas alltså denna i formen inbyggda sorg över det bleknande minnet. Det är kanske inte så konstigt att jag inte orkar värja mig.
Oh! Heathcliff! 