Veckans western: Snö och elände i Utah

1898 drabbades hjärtat av USA av en osedvanligt hård vinter, och den är under denna i den i en liten stad i Utah, The Great Silence (Il Silenzio) utspelar sig. Vargavintern har gjort livet svårt för de jägare och bönder som lever i bergen vilket har föranlett att de för sin överlevnads skull ger sig ut på rån och plundringståg mot traktens låt vara marginellt, men ändå mer civiliserade delar. I kölvattnet av detta dyker prisjägare upp. Traktens pamp betalar bra för varje lik av dessa av nöden tvungna gangsters som transporteras till honom. Hans bevekelsegrunder för detta är något dunkla, men blir oavsett vilket en utmärkt drivkraft för den girige Loco, magnifikt porträtterad av Klaus Kinski. Loco är en av de som satt i system att skjuta av svältande landsbygdsbor för att sedan inkassera den stående belöningen. Problemet med prisjagandet blir så allvarligt att de statliga myndigheterna bestämmer sig för en intervention och skickar en ny sheriff till centralorten. Samtidigt dyker en tystlåten man, Silence, som också råkar vara en särskilt snabb och pricksäker skytt upp. Hans rykte har föregått honom och den desperata änkan Pauline bönfaller honom att ta sig an Loco och hämnas hennes makes död. Det visar sig att han har en personlig agenda. Som barn fick han struphuvudet utskuret av prisjägare som dödade hans föräldrar för att han inte skulle skvallra om de oegentligheter som omgav dödandet. Han tar sig alltså an prisjägarna. Samtidigt blir all olaglig verksamhet, även den som sker i största välmening,, betydligt svårare att komma undan med i och med den nya sheriffens ankomst.

The Great Silecnce regisserades av Sergio Corbucci, och räknas till undergenren spagettiwestern, eller italowestern. Det är svårt att inte på en rad punkter alltså jämföra Corbuccis film med Sergio Leone, gigant inom undergenren. Leone har, liksom Corbucci utnyttjat faktiska historiska konflikter och händelser. Hans mest kända verk, The Good the Bad and the Ugly präglas dock trots detta av att huvudpersonerna blir namnlösa entiteter eller funktioner: den gode, den onde och den fule. Filmen får således karaktär av en filosofisk snarare än samhällelig kommentar. I The Great Silence gör den historiska förankringen i stället, trots att de centrala figurerna har de synnerligen epitetiska namnen Silence och Loco, att de flesta personerna i filmen inte blir entiteter utan riktiga människor. De moralfrågor som ställs och diskuteras får således en samhällelig snarare än filosofisk förankring. Det blir lättare att se gråskalorna i skeendena och jag märker att jag tar till mig berättelsen känslomässigt i en helt annan utsträckning än med The Good, the Bad and the Ugly som, trots det mästerverk det är, ofta är svårt att se som annat än ett estetiskt fulländat monument.

Vad Corbucci trots denna nyansering gör är att dra typen ”stark tystlåten man”, på vilket westerngenren på gott och ont vilar, till ännu större extremer än Leone då han låter hjälten inte bara vara självvalt tystlåten, utan faktiskt fysiskt oförmögen att tala. Det gör interaktionen med prisjägare och lagens företrädare intressant och paradoxalt nog dynamisk, men får en nästan obehaglig bäring på interaktionen med Silences romantiska intresse Pauline. Stereotypen med kvinnan som initierande kommunikation i en relation blir nästan karikatyrartad, och i filmens mest intima scenen får detta konsekvensen att mannen enbart agerar och kvinnan enbart kommunicerar. Särskilt obehagligt blir detta då Pauline är utfattig och man lämnas i ovisshet om huruvida hennes och Silences sexuella relation är en form av betalning för att han tar sig an att döda hennes makes mördare, eller om det finns ett faktiskt känslomässigt band. Det är inte första gången en tveksam sexscen är en central del av en westernfilm.  Bland de mest extrema märks i sammanhanget mötet mellan Jill och Frank i Once Upon a Time in the West. I The Great Silence verkar dock frånvaron av kommunikation mer tematiskt motiverat. Konsekvent diskuterar Corbucci utsatta människor i extrema situationer, vilket gör att extrema handlingar inte framstår som frosseri i elände.

Med det sagt är The Great Silence trots allt en fantastisk film, inte bara som en kuriositet i genren. Fotot är mycket vackert och de snötäckta miljöerna förstärker den tematiskt betydelsefulla tystnaden och utgör en utmärkt fond för standoffs. Ett element med vilkens utförande jag hävdar att det helt klart möjligt att mäta westernfilmens kvalitet då de nästan alltid utgör klimax. En standoff i ett dödstyst snölandskap mellan en hånfullt grinande och en stum man är minst sagt effekktfull. Förmänskligandet av karaktärerna genom att låta dem vara mer än de troper Sergio Leone presenterar dem som medför att The Great Silence inte kräver det särskilda sinnestillstånd till exempel dollartrilogin fordrar för att man ska orka igenom. Porträtteringen av de hungriga och frusna bergsmännen och människornas reaktion på den prekära situationen är lika ömklig som obehaglig.

På begäran: tretusen tecken om Anita Sarkeesian

Vi tvingas alla, oavsett politisk ståndpunkt, med jämna mellanrum att försvara den. Jag tror inte att någon ideologi står oemotsagd, även om jag ibland hör folk hävda det i förbifarten. För alla politiska ståndpunkter finns det hjärtefrågor, och frågor som oftare attackeras av de som inte har samma övertygelser. För feminister är det till exempel vanligt att olika ordkonstellationer där ”hat” är ett av leden dyker upp i sådana sammanhang.

Vi tar alla en titt på hur samhället ser ut och drar våra politiska slutsatser utifrån det. Den vinkel jag ser världen från är inte samma som min grannes. Jag tror inte att det ska vara samma heller. Men för att skapa förståelse för den där ståndpunkten kan det vara lämpligt att då och då ta sig en liten titt på någon annans världssegment. Jag har aldrig varit speciellt bra på att befinna mig i verkligheten och därför hellre ägnat mig åt böcker, filmer, serier och spel samt befunnit mig i forum där fiktion på ett eller annat sätt varit på agendan. Dessa intressen har haft enorm bäring på hur jag tänkt kring val av utbildningar och andra viktiga företeelser. En viktig grej med fiktionen är att den i allra högsta grad både påverkar och är en konsekvens av verkligheten. Många som har andra intressen kanske inte vem Anita Sarkeesian är och därför tänkte jag nu kort ägna mig åt lite folkbildning från mitt hörn av verkligheten, ett litet litet segment av det jag ser och som föranleder mina slutsatser om världen.

Anita Sarkeesian är en amerikansk journalist som driver en videokanal där hon ägnar sig åt att analysera representationen av kvinnor i spel i bloggen ”Feminist frequency. Den finns här: http://www.feministfrequency.com/samt i länken nedan. Spel är ju trivialt och mest en leksak tänker kanske någon, men kom ihåg att detta är en miljardindustri och att det finns många som liksom jag har ett stort och brinnande intresse för detta. Den bild Sarkeesian ser att spelvärlden tecknar av kvinnor är, oavsett vilka slutsatser man drar utifrån det skulle jag tro tämligen nedslående. För att ge en ganska reducerande sammanfattning: Hon visar hur kvinnogestalterna har ett mycket snävt handlingsutrymme, och hur de objektifieras till den utsträckning att de blir mottagliga för opåkallat våld, med mera.

Det intressanta i sammanhanget är inte bara den faktiska frukten av Sarkeesians arbete och det hon visar i sina analyser, utan också reaktionerna på det hon säger. Dessa är alltså inte bara jävligt otrevliga på ett helt vanligt otrevligt sätt, utan går ibland så långt som till hot om fysiskt våld. Härom dagen fick Sarkeesian till exempel ett hot som fick henne att frukta för sin familjs välmående så mycket att hon ringde polisen. Plötsligt verkar spelen inte riktigt som triviala leksaker längre.

Ni behöver inte förfasa er. Ni behöver inte hålla med Sarkeesian. Ägna bara en stund åt att kolla igenom videos och kommentarsfält. Grejer att fundera på sedan om man pallar är till exempel vad som skulle få dig att ringa polisen. En annan grej ni kan fundera över om ni pallar är hur representation fungerar och vilka konsekvenser ni tror att representation i olika medier får SAMT på vad det innebär att hata. Dra sedan vilka slutsatser ni vill.

Daniel Woodrell – The Outlaw Album

Det är säkert en gammal kulturskribentobservation, men det är förbluffande svårt att skriva om någonting som är bra på ett konkret sätt. I en sågning finns alltid, om inte annat, möjligheten att rada upp på vilka sätt verket bryter mot ens kriterier för god kvalitet. Det finns i det här avseendet en fara med att läsa en mängd böcker i samma stil i följd: Alla ens kvalitetsomdömen måste ofrånkomligen upprepas. Daniel Woodrells prosa liknar i många avseenden den i flera av de amerikanska romaner jag läst på senaste, och han ägnar sig dessutom åt en typ av prosa som nästan alltid faller mig i smaken. Det är svårt att formulera någonting annat om det än att det rör sig om riktigt solitt arbete både i fråga om story och stil. Detta låter förmodligen tråkigt, men är ämnat som ett starkt positivt omdöme.

Novellerna i samlingen The Outlaw Album fluktuerar mellan det skruvade och det vardagliga utan att för den skull göra samlingen spretig. I samtliga fall utgör de i något avseende ett porträtt av en person som av en eller annan anledning befinner sig i samhällets utkant, socialt och geografiskt, vilket förklarar samlingens titel. Gemensamt för dem är dessutom att de tvingas reagera på prekära situationer, en galning som står lutad över sängen när de vaknar, en ko som fallit ner från en klippa och börjat ruttna, en pappa som begår upprepade sexuella övergrepp. Detta är någonting som sällan dramatiseras. Woodrell gör inga dramatiska uppbyggnader till dessa händelser. Saker bara inträffar. Det Woodrell gestaltar är en slumpmässig värld, befriad från konsekvens, vilket på något sätt fullföljer den idé om realism hans stil förmedlar.

Mot somliga av Woodrells noveller kan man visserligen invända att de snarare ter sig som stilövningar än fullskaliga berättelser. Dock fungerar dessa oftare som någon slags isbergstekniska element på berättelsenivå – ett kort utsnitt som, utan början, slut eller hänvisningar till tidigare händelser som kan fungera som sådana, som antyder att det finns oerhört mycket mer att säga. Det finns hela tiden en medvetenhet om den längre berättelsen, vilket torde vara ett gott tecken för författarens romaner. Denna berättarteknik går hand i hand med Woodrells bildbefriade, ganska krassa stil. En kombination som känns väldigt ”amerikansk” i ordets litterära avseende.

Det ger liksom en känslomässigt adekvat bild av de desillusionerade karaktärernas hemtrakter i ozarckerna. Det verkar rimligt att det är såhär krasst de faktiskt ser sin omgivning och sina liv. Därmed uppvisar Woodrell en god känsla för att bygga en berättelse där varenda byggsten bidrar till samma slutgiltiga intryck. En osvilkig litterär medvetenhet som jag egentligen hellre hade begravt mig igenom att ta mig an ett större format. Det får det att verka som intuitionen har fått styra i de val han gjort kring grepp och plotlines vilket ger en organisk läsning. Det ger därmed möjlighet att befinna sig i berättelsen på alla plan. (Kanske är det detta som är den egentliga anledningen till att det tar emot att plocka isär novellerna för att skärskåda deras kvaliteter.)

 

Soundtrack: Alabama Shakes, Carolina Chocolate drops, Son House.