Det är säkert en gammal kulturskribentobservation, men det är förbluffande svårt att skriva om någonting som är bra på ett konkret sätt. I en sågning finns alltid, om inte annat, möjligheten att rada upp på vilka sätt verket bryter mot ens kriterier för god kvalitet. Det finns i det här avseendet en fara med att läsa en mängd böcker i samma stil i följd: Alla ens kvalitetsomdömen måste ofrånkomligen upprepas. Daniel Woodrells prosa liknar i många avseenden den i flera av de amerikanska romaner jag läst på senaste, och han ägnar sig dessutom åt en typ av prosa som nästan alltid faller mig i smaken. Det är svårt att formulera någonting annat om det än att det rör sig om riktigt solitt arbete både i fråga om story och stil. Detta låter förmodligen tråkigt, men är ämnat som ett starkt positivt omdöme.
Novellerna i samlingen The Outlaw Album fluktuerar mellan det skruvade och det vardagliga utan att för den skull göra samlingen spretig. I samtliga fall utgör de i något avseende ett porträtt av en person som av en eller annan anledning befinner sig i samhällets utkant, socialt och geografiskt, vilket förklarar samlingens titel. Gemensamt för dem är dessutom att de tvingas reagera på prekära situationer, en galning som står lutad över sängen när de vaknar, en ko som fallit ner från en klippa och börjat ruttna, en pappa som begår upprepade sexuella övergrepp. Detta är någonting som sällan dramatiseras. Woodrell gör inga dramatiska uppbyggnader till dessa händelser. Saker bara inträffar. Det Woodrell gestaltar är en slumpmässig värld, befriad från konsekvens, vilket på något sätt fullföljer den idé om realism hans stil förmedlar.
Mot somliga av Woodrells noveller kan man visserligen invända att de snarare ter sig som stilövningar än fullskaliga berättelser. Dock fungerar dessa oftare som någon slags isbergstekniska element på berättelsenivå – ett kort utsnitt som, utan början, slut eller hänvisningar till tidigare händelser som kan fungera som sådana, som antyder att det finns oerhört mycket mer att säga. Det finns hela tiden en medvetenhet om den längre berättelsen, vilket torde vara ett gott tecken för författarens romaner. Denna berättarteknik går hand i hand med Woodrells bildbefriade, ganska krassa stil. En kombination som känns väldigt ”amerikansk” i ordets litterära avseende.
Det ger liksom en känslomässigt adekvat bild av de desillusionerade karaktärernas hemtrakter i ozarckerna. Det verkar rimligt att det är såhär krasst de faktiskt ser sin omgivning och sina liv. Därmed uppvisar Woodrell en god känsla för att bygga en berättelse där varenda byggsten bidrar till samma slutgiltiga intryck. En osvilkig litterär medvetenhet som jag egentligen hellre hade begravt mig igenom att ta mig an ett större format. Det får det att verka som intuitionen har fått styra i de val han gjort kring grepp och plotlines vilket ger en organisk läsning. Det ger därmed möjlighet att befinna sig i berättelsen på alla plan. (Kanske är det detta som är den egentliga anledningen till att det tar emot att plocka isär novellerna för att skärskåda deras kvaliteter.)
Soundtrack: Alabama Shakes, Carolina Chocolate drops, Son House.
Oh! Heathcliff! 