Gold Fame Citrus

mojave-desert

Jag har läst Claire Vaye Watkins Gold Fame Citrus. Det är den första boken jag läst ut på flera månader. Jag har tagit upp bok efter bok, entusiastiskt öppnat dem, läst, i bland hälften, ibland åtta tiondelar och sedan lagt ifrån mig den och lika entusiastiskt börjat på en ny. Men nu har jag läst Gold Fame Citrus och den var hård, angelägen och skoningslös. I en framtid när torkan på den amerikanska västkusten gått så långt att en ofattbart stor sanddyn tagit form på gränsen till Mexico ger sig en före detta fotomodell, en före detta surfare och deras hittebarn sig av för att fly det nu obeboeliga Kalifornien. Vägen österut är stängd för dem eftersom USA infört interna gränskontroller för att kontrollera flyktingströmmarna och surfaren är desertör. Det som återstår är Mexico, men för att ta sig dit måste de korsa öknen, en vildmark som gjorts ännu mer dödlig och oberäknelig av den gigantiska sanddynen. Sättet på vilket Vaye Watkins låter huvudpersonerna delvis utgöra symboler för olika aspekter av det vi förknippar med Kalifornien: berömmelse och en bekymmerslöst solig livsstil. Ett sätt att utnyttja karaktärstecknandet som liknar Cormac McCarthys och ger henne möjlighet att skärskåda the Sunshine States historia och moderna kultur på samma sätt som McCarty undersöker västerns kulturhistoria och hur den konstruerar maskuliniteter.

De verkligt drabbande tematiska dragen är den stora miljökatastrofen och flyktingvågen som i det här fallet rör sig österut över den amerikanska kontinenten – klimatflyktingar. Eftersom Vaye Watkins aldrig direkt tar problemen ser jag dem nästan på samma sätt som jag ser på problemen i min egen samtid: svåra att ringa in, närapå övermäktiga. De flätas samman och skiljs för att ibland förstärka och ibland störa ut varandra. Detta gör att det angelägna blir så mycket ledigare än i gängse dystopier eller andra ”viktiga” texter som föresätter sig att behandla vår tids stora frågor.

Skildringen blir skoningslös när Vaye Watkins i sina romanfigurer finner ett undflyende mänskligt drag McCarthy ibland inte når fram till när de ställs inte bara för det genomgripande kaos miljökatastrofen efterlämnar utan dessutom inför ett halmstrå till räddning hos en nomadisk religiös grupp med en karismatisk ledare. Mänskligheten blir inför katastrofen grymmare än det ökenlandskap som utgör dess fond och dess upprinnelse. Eller så var mänsklighetens grymhet det som provocerade fram katastrofen som ett desperat självförsvar från naturen från början. Vaye Watkins pekar inte mot endera förklaringen utan håller fast vid en engagerande gåtfullhet.  Däremot är det smärtsamt uppenbart att räddningen i bokens dystopiska universum inte står att finna, i varken religion, våld, eller miljöaktivism.