Veckans western: Tombstone

Allvarliga Män son Rör Sig Dramatiskt Mot Kameran – En av Tombstones viktigaste visuella komponenter.

Westerneran bjöd inte på så många blodiga uppgörelser som fiktionen lätt leder en att tro. En av de mer ökända pistolstriderna var uppgörelsen vid O.K Corral, som ägde rum den 26 oktober 1881 vid tretiden på eftermiddagen i Tombstone, Arizona. Debaclet var över på ungefär en halv minut och tre personer dog. Striden utgör ett något tvivelaktigt klimax i filmen Tombstone från 1993 som skildrar hur den legendariske sheriffen Wyatt Earp, porträtterad av Kurt Russell bosätter sig i frontierstaden Tombstone i akt och mening att dra sig tillbaka från att upprätthålla lagen, men snart dras in i upprensningen bland traktens outlaws som domineras av det skoningslösa gänget ”The Cowboys”. Alltså ytterligare ett tillfälle att utforska westernfiktionens relation till historiska händelseförlopp.

Tombstone är, de historiska detaljerna till trots, en oerhört tråkig film. Och då är den inte tråkig på det sätt jag brukar applådera, det vill säga på grund av ett plågsamt återhållet berättartempo, sparsmakad dialog, ödsliga scenerier och långa staredowns, utan på helt fel sätt. Bland annat lämnar den dramaturgiska progressionen ganska mycket övrigt att önska. O.K. Corral är mycket moderat skildrad om man jämför med till exempel skildringen av hur Tombstones gamla sheriff dör, ljudsatt med fullständigt överbyggd stråkmusik. Efteråt, när själva jakten på the Cowboys. Handlingen är inte heller speciellt konsekvent skriven. Earp har en flirt med en känd skådespelerska i början, vilket i stort sett lämnas därhän större delen av filmen för att sedan plockas upp igen i sista momangen för ett klyschigt och storslaget romantiskt avslut.

Trots att den utspelar sig på 1880-talet osar hela produktionen 1990-tal. Jag har svårt att sätta fingret på precis varför, men det är någonting med den smäktande musiken, de rena kläderna och det softade filtret som lagts på den enda romantiska scenen som förekommer och därmed bryter all form av konsekvens i berättandet som eventuellt fanns. Att skriva en film med stora dramatiska gester om historiskt korrekta händelseförlopp behöver inte vara ett problem, men i fallet med Tombstone får man tyvärr inte ihop det. Kanske är det ingen stor överraskning när man vet att uppgörelsen vid O.K. Corral varade i trettio sekunder.

Det är tråkigt att filmen är så tråkig eftersom det i just händelseförloppet kring O.K. Corral finns många intressanta aspekter filmskaparna hade kunnat dra större växlar på för att skapa ett större engagemang. Exempel på en sådan är det faktum att vännerna till de tre som sköts till döds försökte få Earp och hans bröder åtalade för mord vilket föranledde en av de tidigaste rättstekniska undersökningarna. Eller att Earps fru var svårt beroende av och slutligen dog av en överdos av det sena 1800-talets innedrog laudanum. Dessa aspekter berörs högst ytligt i Tombstone men hade enkelt kunnat utnyttjas för att skapa ytterligare spänningar och grunder för större dramatik.  För Tombstone har man alltså valt en annan strategi i förhållningen till faktiska händelser än i Deadwood vilket tyvärr verkar vara ett dåligt beslut.

Många historiska detaljer i handlingen hoppar man alltså helt enkelt över till förmån för storslagna montage med pistolstrider till häst och lika storslagen stråkmusik, vilket gör huvudpersonernas bevekelsegrunder svåra att förstå och huvudhandlingen emellanåt omöjlig att följa. Jag vågar påstå att Tombstone, trots att den utgör målsnöret i Howard Hughes* massiva genreöversikt From Stagecoach to Tombstone, med undertiteln ”The filmgoer’s guide to the great westerns” inte är en i sammanhanget omistlig film. Men Charlton Heston medverkar som ranchägare i en och en halv minut och det är ju kul. Filmen är egentligen roligare som ett tidsdokument över mainstreamfilm från nittiotalet än som western, vilket är synd eftersom uppgörelsen vid O.K Corral är central i berättelsen om det gamla väst. Som tur är har både Wyatt Earp och Tombstone skildrats i många andra verk. I ett av dem spelar Kevin Costner huvudrollen. Förmodligen är det inte den filmatiseringen som utgör det bästa alternativet till Tombstone.

*Nej, inte DEN Howard Hughes. Precis som jag med John Williams sällan åsyftar DEN Johan Williams.

Veckans western: Grejen med Deadwood

För ”länge” sedan började jag kolla på Deadwood. Jag somnade tre gånger på två avsnitt, vilket jag per sms informerade Kantorn om. Han svarade att han förstod mig och bad mig återkomma om jag listade ut vad grejen med serien var. Jag tror att jag har gjort det nu, som en del av westernprojektet. Om ni inte har tillräckligt mycket kännedom om serien för att ha räknat ut det själv kan jag lika gärna avslöja att ja, detta är ytterligare ett verk om sura män, och det är grejen. Plus det faktum att det är e riktigt tråkig serie, och det menar jag är en oerhörd styrka. I Deadwood medverkar dessutom inte mindre än tre av mina bästa på området Sura Män, nämligen Dayton ”Chief Unser” Callie, Jim ”Bobby Singer” Beaver och Timothy ”Raylan Givens” Olyphant.

Det faktum att det mesta av westernkanon ägnar sig åt idéer om ”the old west” innebär inte att det inte finns en annan sida. Serien Deadwood från 2004 är just en sådan. Det är en minutiöst producerad dramaserie från tiden innan HBO blev (delvis) synonymt med omotiverat vampyrsex, omotiverat fantasysex och exponerade kvinnobröst. Den bygger löst på verkliga personer och händelser i frontierbyn Deadwood i South Dakota, till exempel Wild Bill Hickock, Calamity Jane och Seth Bullock.

Serien inleds med att den rakryggade och moraliske Seth Bullock (baserad på den verklige Seth Bullock) avslutar sitt uppdrag som Marshal i Montana och tillsammans med sin kompanjon Sol Star beger sig till Deadwood för att profitera på den pågående guldruschen genom att driva en järnhandel. Deadwood ligger på så kallat ”uncharted territory” vilket innebär att vem som helst kan fara dit och mäta ut en lott att göra anspråk på, vilket många utnyttjar eftersom det finns guldfyndigheter i området. Själva byn Deadwood tjänar som verksamhetens nav och är den plats där guldgrävarna bosätter sig, äter sin mat och dricka sin whisky när de inte ägnar sig åt själva guldgrävandet. Det är ett mist sagt ociviliserat ställe I byn pågår förutom guldgrävande, ohämmat supande och prostitution massor av skumraskaffärer av vilka bordellföreståndaren Al Swearegen ligger bakom de flesta.

Som varande uncharted territory finns det inte heller någon lagfunktion, en roll som Seth Bullock efterhand motvilligt tar sig an för att hjälpa till at hålla annekteringsanspråken från intilliggande stater i schack. Detta innebär att den, liksom The Man Who Shot Liberty Valance, använder av de politiska skeden som innebar att USA blev ”ett” land som motor för konflikter. Detta bidrar i mångt och mycket till de svårigheter som ibland finns med att följa intrigen eftersom dessa skeden ofta inte är helt enkla att förstå, och än mindre när de skildras genom ett brokigt och inte speciellt välartikulerat kollektiv.

För någonting som är signifikant för serien är svordomarna. Ordet ”cocksucker” är nog det som förekommer oftast. Ursprungligen hade seriens skapare tänkt använda svordomar som faktiskt användes under perioden i fråga, men insåg att det var svårt att ge en bild av den hårda guldgrävarjargongen med ord som under hundra år förlorat status som kraftuttryck varför mer moderna fula ord används. En intressant eftergift för tidens gång i en i övrigt extremt noggrant genomförd period piece, och ett val som sätter fingret på hur stämning och autencitet kan komma i konflikt. Personligen tycker jag att stämning i det här fallet är helt rätt val. Det påverkar nämligen inte min känsla för den eventuella autenciteten nämnvärt. Detta innebär att det inte egentligen händer så väldigt mycket. Och framför allt är gesterna som berättelsen uttrycks med inte speciellt stora. Det finns vissa påfallande likheter med Downton Abbey i det att det handlar om en massa människor som håller dramat inom sig och lider sig igenom sina passioner.

Där Downton Abbey, liksom till exempel Mad Men erbjuder en mängd estetiskt tilltalande scenerier och uttryck vänder sig Deadwood på ett sätt åt ett annat håll. Man har absolut inte gjort avkall på noggrannheten. Tvärt om. Estetiskt är byn och dess invånare framställda i minsta detalj. Detta innebär att allting är skitigt, svettigt och trasigt. Man kan praktiskt taget känna lukten av svett, whisky och grisar från skärmen. Det är nästan så att man känner sig lite lortig bara av att se två avsnitt i rad. Det slår mig att det inte finns tillstymmelse till chans att någon människa blir så tagen av estetiken att den börjar göra moodboards eller outfitcollage med Al Swearegen eller Sol Star som förebild. Ingen kommer att utnämna Calamity Jane till en förebild inom tomboymodet. I en period när det mesta kommodifieras är detta en imponerande bedrift.

Ett annat sätt att romantisera än estetiserandet skulle kunna ha skett i relationsbyggandet, men även det undviks grundligt. Snarare verkar man ha ansträngt sig för att ta serien i den diametralt motsatta riktningen. Alla relationer präglas av det praktiska, en konsekvens av viljan att göra någonting semidokumentärt. Det hade varit helt orimligt att låta Seth Bullock inleda ett romantiskt förhållande med änkan Alma Garret, som han uppenbarligen är våldsamt förälskad i, när det finns dokumenterat att han förblev gift med sin brors änka för att försörja henne. De händelser som kommer närmast en traditionell syn på romantik är när Sol Star och Trixie har jättepraktiskt sex i Bullocks och Stars järnhandel och Bullock kommer in, tittar i samförstånd på Star och går därifrån. Om du inte kan föreställa dig väldigt praktiskt sex behöver du verkligen se den här serien.

Deadwood bygger egentligen inte en historia driven av en enskild protagonist, utan är snarare en skildring av ett kollektiv, ett samhälle och dess utveckling från ett provisoriskt guldgrävarläger till en mer etablerad by eller stad. Tyvärr fick producenten och manusförfattaren David Milch aldrig fullfölja en sådan vision eftersom serien aldrig plockades upp efter tredje säsongen. Denna kollektiva premiss innebär också att persongalleriet är lika stort som spretigt. Detta innebär, i kombination med den detaljnivån och pacingen, också att serien blir helt magiskt jävla tung. Det är helt förståeligt att varje säsong sträcker sig över blott två veckor i seriens universum vardera. Högre ambitioner än så hade förmodligen varit en omöjlighet, för att inte tala om världsfrånvänt.

Men tyngden är ändå det som gör serien intressant och bra. Även om det kan verka tråkigt. (Särskilt efter x antal säsonger av fyrverkeriserien Supernatural). Jag gillar tråkigt. Och det är det. Riktigt tråkigt. Och grinigt. Det finns någonting djupt fascinerande i den patologiska noggrannhet med vilken livet i Deadwood framställs. Något som inte innebär att det inte finns en mängd citatvärdiga oneliners. Ett av seriens i särklass mest gif-vänliga ögonblick finns, för nöjes skull, presenterat högst upp i detta inlägg.

I Deadwood har inga avkall gjorts för att göra serien mer spännande och attraktiv. Detta innebär också att serien kan framstå som tråkig. Själv har jag haft grundliga problem med att ta mig igenom den, och då är jag ändå en person som är patologiskt intresserad av genren. Men jag klagar inte. Jag klagar absolut inte. Det finns någonting oändligt befriande i detta långsamma fula och lite spretiga berättande. Det känns som livet. Eventuellt måste man vara lite dum i huvet för att uppskatta Deadwood, men det är bara att ta sig samman och bli det då. Jag är oerhört glad att det finns (eller åtminstone fanns) personer som ägnar sig åt den typen av berättande i ett så brett medium som tv.