Med de flesta stora projekt når man så småningom ett ögonblick då man börjar ifrågasätta varför man get sig in på det. Förra veckan såg jag tre svartvita filmer från sent femtiotal/tidigt sextiotal i rad. Någonstans i slutet av The Gunfighters of Abilene började jag fundera varför jag frivilligt ser film efter film om hämndlystna personer i cowboyhatt.
Jag vill gärna skriva meningsfulla inlägg. Därför blir de ofta jättelånga. Även när jag försöker hålla det kort. Så när jag satte mig ner och bara fick ihop ett par rader visste jag inte vad jag skulle tro. Var projektet plötsligt över? Hade jag tröttnat? Jag tog en titt på dokumentet där jag skriver upp vilka verk jag planerar att se och läsa och vilka jag redan avverkat. Det är ganska långt och om de flesta skriver jag ingenting, vilket kanske gör den här tristessen svår att förstå. Men tro mig. Den inträffar. Jag funderade över hur lång tid jag lagt ner på detta. Hur lång tid jag hade kunnat lägga på till exempel poesi eller samtida svensk prosa. Sedan hånskrattade jag åt mig själv och tog en dubbel whisky. Jag gillar ju inte ens samtida svensk prosa.*
Gunfighters of Abilene är en äkta kött- och potatiswestern. Kip Tanner, en ädel, men bekymrad, cowboy, får ett brev av sin bror som ber om hjälp. De har inte setts på många år och när han försöker söka upp honom. När Kip når framtill Abilene där brodern haft en liten ranch är denne spårlöst försvunnen. Kip misstänker att den korrupte, rike, ranchägaren som dominerar trakten ligger bakom och bestämmer sig för att besvisa detta och därtill hämnas.
I varje tydligt definierad genre behövs verk som etablerar dess ramar, och ställer upp och bekräftar dess konventioner för att den sedan ska kunna dekonstrueras och tänjas på. Själva förutsättningen för den strömning som ibland kallas revision western. Gunfighters of Abilene ordnar in sig i denna, i stor utsträckning svartvita, massa. En pennywestern, en matinébagatell som passerade relativt obemärkt och regisserades av Edward L. Cahn, kanske mest känd för It! The Terror from Beyond Space. Han hade en kort karriär och ägnade sig företrädelsevis åt renodlad b-film med mycket begränsad budget. Han största avtryck i filmhistorien torde vara att Alien påstår ha inspirerats av It!… Huvudrollsinnehavaren Buster Crabbe gestaltade tidigare i sin karriär Flash Gordon i filmserien från 1936. Man skulle kunna påstå att ingen av dem gjort något avtryck att tala om i westerngenren. Man skulle också kunna hävda om än inte motsatsen så i alla fall någonting mindre kategoriskt.
Vissa verk står för sig själva, monolitiskt. Andras storhet ligger i hur de tillsammans bygger något större. Och dessutom: visst är dessa filmer egentligen inte helt identiska? Efter tillräckligt många timmar syns skillnader i tonfall, disposition, anslag som gradvis börjar tänja på de vid första anblicken tydliga gränserna. Jag vill hävda att dessa filmer är små men viktiga byggstenar utan vilka de senare reaktionerna hade varit svåra att förstå. Även där det inte finns någon subversivitet leder de i sin homogenitet fram till ett behov av, ett krav på en expansion av något. Världens begränsningar, kvinnans utrymme, mansrollen fotot, ljudet.
I kväll ska jag se The Outlaw Josey Wales. Den är en från 1976 och handlar om en hämndlysten ex confederatesoldat spelad av Clintan. Jävlar vad jag ser fram emot det. Kan man inte motivera sig på något annat sätt går det alltid att påminna sig själv om att Clintan är oerhört bra på att spela sura gunslingers.
*Drastisk generalisering för effektens skull
Oh! Heathcliff! 