Det senaste inlägget här sammanföll tyvärr med att litteratur, film och musik slutade Säga Något™ och började göra ingenting särskilt. Mest passera. Förmodligen hade det ingenting med westerntrötthet att göra, utan bara vanlig trötthet. Vanligt tråkigt oengagemang sprunget ur en smygande känsla av att det egentligen inte spelar någon roll vad som står i böckerna och händer på filmerna. Jag tänker, med detta, på Claire Vaye Watkins novellsamling Battleborn. En bok som faktiskt gjorde någonting med mig när jag läste den, och som fortfarande gör när jag tänker tillbaka på den. Jag har alltid känt ett visst förakt för att bedöma litteratur på ett personligt plan, alltid skämts lite när jag själv gjort det. Mycket för att jag haft någon slags föreställning om att det gjort mig till en dålig litteraturvetare. Men det är inte så. Inte ens en litteraturvetare, kanske speciellt inte en litteraturvetare.
I Battleborn slåss folk. Mest mot sig själva, och kommer ut på andra sidan som kanske förändrade, men kanske inte egentligen. Där finns ett relaterbart svårmod och en resignerad insikt om att den existentiella krisen för de flesta av oss ofta inte mynnar ut i någonting annat än status quo. Det är hårt, ödsligt och kompromisslöst. Något jag tenderar att fastna för och som jag gärna hade velat kunna raljera över för att åstadkomma en mer underhållande text än den här, men det går tyvärr inte. En kvinna redogör för sin familjehistoria, som cirklar kring pappan, en av Charles Mansons närmaste. En italiensk turists vän går vilse i vildmarken och han hamnar själv på en bordell där han blir förälskad i en prostituerad. En man och hans bror gör dåliga affärer på guldfälten under guldruschen. En kvinna blir gravid. Jag älskar storslagenheten och det omärkvärdiga i dialog. Hur spektakulär eller prekär situationen än ter sig är det samma gamla mögliga ångest, samma insikt om hur man inte är speciellt unik trots allt. Och det är ändå rätt skönt.
Det som knyter samman novellerna är, förutom den underliggande känslan, Nevadaöknen. Som egentligen inte spelar någon central roll utan bara finns där. Som en likgiltig backdrop till det som pågår på insidan. Den replikerar inte dramatiken i narrativet som hos Cormac McCarthy och den tornar inte upp sig metaforiskt som hos Don DeLillo. Hos Watkins förblir den om man väljer att fundera över det plågsam påminnelse om litenheten, som blir antingen förlösande eller förödande i de existentiella funderingar hennes huvudpersoner går igenom. En av de mest minnesvärda novellerna, den avslutande berättelsen om hur berättelsens jag blir gravid och finner sig tillrätta i tanken på att bli förälder mynnar ut i känslan – för ingenting skrivs explicit ut någonsin – av befrielse. Ett erkännande av meningslösheten som någonting som implicerar att allt är möjligt när det förlamade känslan klingat av. Om inte annat ger det mig en insikt om varför jag tenderar att vältra mig i den här typen av litteratur. Och det kan vara okej att jag bedömer den personligt. Det spelar ändå ingen roll. Claire Vaye Watkins har nu skrivit en roman. Den heter Gold Fame Citrus och kommer ut i september. Jag tror att det kan vara en bok som Säger Något™ Jag kan hålla ut till dess tror jag.
Oh! Heathcliff! 