1898 drabbades hjärtat av USA av en osedvanligt hård vinter, och den är under denna i den i en liten stad i Utah, The Great Silence (Il Silenzio) utspelar sig. Vargavintern har gjort livet svårt för de jägare och bönder som lever i bergen vilket har föranlett att de för sin överlevnads skull ger sig ut på rån och plundringståg mot traktens låt vara marginellt, men ändå mer civiliserade delar. I kölvattnet av detta dyker prisjägare upp. Traktens pamp betalar bra för varje lik av dessa av nöden tvungna gangsters som transporteras till honom. Hans bevekelsegrunder för detta är något dunkla, men blir oavsett vilket en utmärkt drivkraft för den girige Loco, magnifikt porträtterad av Klaus Kinski. Loco är en av de som satt i system att skjuta av svältande landsbygdsbor för att sedan inkassera den stående belöningen. Problemet med prisjagandet blir så allvarligt att de statliga myndigheterna bestämmer sig för en intervention och skickar en ny sheriff till centralorten. Samtidigt dyker en tystlåten man, Silence, som också råkar vara en särskilt snabb och pricksäker skytt upp. Hans rykte har föregått honom och den desperata änkan Pauline bönfaller honom att ta sig an Loco och hämnas hennes makes död. Det visar sig att han har en personlig agenda. Som barn fick han struphuvudet utskuret av prisjägare som dödade hans föräldrar för att han inte skulle skvallra om de oegentligheter som omgav dödandet. Han tar sig alltså an prisjägarna. Samtidigt blir all olaglig verksamhet, även den som sker i största välmening,, betydligt svårare att komma undan med i och med den nya sheriffens ankomst.
The Great Silecnce regisserades av Sergio Corbucci, och räknas till undergenren spagettiwestern, eller italowestern. Det är svårt att inte på en rad punkter alltså jämföra Corbuccis film med Sergio Leone, gigant inom undergenren. Leone har, liksom Corbucci utnyttjat faktiska historiska konflikter och händelser. Hans mest kända verk, The Good the Bad and the Ugly präglas dock trots detta av att huvudpersonerna blir namnlösa entiteter eller funktioner: den gode, den onde och den fule. Filmen får således karaktär av en filosofisk snarare än samhällelig kommentar. I The Great Silence gör den historiska förankringen i stället, trots att de centrala figurerna har de synnerligen epitetiska namnen Silence och Loco, att de flesta personerna i filmen inte blir entiteter utan riktiga människor. De moralfrågor som ställs och diskuteras får således en samhällelig snarare än filosofisk förankring. Det blir lättare att se gråskalorna i skeendena och jag märker att jag tar till mig berättelsen känslomässigt i en helt annan utsträckning än med The Good, the Bad and the Ugly som, trots det mästerverk det är, ofta är svårt att se som annat än ett estetiskt fulländat monument.
Vad Corbucci trots denna nyansering gör är att dra typen ”stark tystlåten man”, på vilket westerngenren på gott och ont vilar, till ännu större extremer än Leone då han låter hjälten inte bara vara självvalt tystlåten, utan faktiskt fysiskt oförmögen att tala. Det gör interaktionen med prisjägare och lagens företrädare intressant och paradoxalt nog dynamisk, men får en nästan obehaglig bäring på interaktionen med Silences romantiska intresse Pauline. Stereotypen med kvinnan som initierande kommunikation i en relation blir nästan karikatyrartad, och i filmens mest intima scenen får detta konsekvensen att mannen enbart agerar och kvinnan enbart kommunicerar. Särskilt obehagligt blir detta då Pauline är utfattig och man lämnas i ovisshet om huruvida hennes och Silences sexuella relation är en form av betalning för att han tar sig an att döda hennes makes mördare, eller om det finns ett faktiskt känslomässigt band. Det är inte första gången en tveksam sexscen är en central del av en westernfilm. Bland de mest extrema märks i sammanhanget mötet mellan Jill och Frank i Once Upon a Time in the West. I The Great Silence verkar dock frånvaron av kommunikation mer tematiskt motiverat. Konsekvent diskuterar Corbucci utsatta människor i extrema situationer, vilket gör att extrema handlingar inte framstår som frosseri i elände.
Med det sagt är The Great Silence trots allt en fantastisk film, inte bara som en kuriositet i genren. Fotot är mycket vackert och de snötäckta miljöerna förstärker den tematiskt betydelsefulla tystnaden och utgör en utmärkt fond för standoffs. Ett element med vilkens utförande jag hävdar att det helt klart möjligt att mäta westernfilmens kvalitet då de nästan alltid utgör klimax. En standoff i ett dödstyst snölandskap mellan en hånfullt grinande och en stum man är minst sagt effekktfull. Förmänskligandet av karaktärerna genom att låta dem vara mer än de troper Sergio Leone presenterar dem som medför att The Great Silence inte kräver det särskilda sinnestillstånd till exempel dollartrilogin fordrar för att man ska orka igenom. Porträtteringen av de hungriga och frusna bergsmännen och människornas reaktion på den prekära situationen är lika ömklig som obehaglig.
Oh! Heathcliff! 