När Elmore Leonard gick bort 2013 efterlämnade han en stor och solid produktion som omfattar såväl filmmanus och tv-serier som romaner och noveller Ofta har även de senare anpassats för vita duken, bland de mest kända kan Jackie Brown (vars romaninkarnation heter Rum Punch) och Get Shorty nämnas. Innan han började skriva hårdkokta kriminalhistorier ägnade han sig mest åt western. Leonard har skrivit manus till en rad westernfilmer, däribland den utmärkta Clintan-filmen Joe Kidd från 1972, men också flera romaner och fristående noveller.
Moment of Vengeance är en samling av några sådana tidiga noveller, skrivna mellan 1952 och 1956. De allra tidigaste westernhistorierna, från tidigt 1900-tal, präglades ofta av konflikter av typen ”cowboys mot indianer” och rätt onyanserade karaktärsframställningar med oåtkomliga hjältar skurkaktiga skurkar och damer i nöd. Detta är naturligtvis ytterst problematiskt, exempelvis eftersom det som historiskt har kallats ”American Indian Wars” inte är så mycket ett krig som ett utdraget och systematiskt förtryck av landets ursprungsbefolkning. Någonting som verkar har luckrats upp i och med Leonards femtiotalsverk.
Genrens styrka ligger ju inte i att presentera sagor, utan snarare i de situationer när berättelsen präglas av gråzoner. De moraliska teman som av hävd är centrala i genren blir då betydligt mer intressanta. I novellen ”Law of the Hunted Ones” möter exempelvis den unge, nyligen hemförlovade, soldaten Dave Fallis en rad moraliska dilemman på grund av sitt beslut att agera som ”en riktig man” och befria en kvinna från den outlaw som visserligen fört bort henne från hennes hem och håller henne i någon typ av löst definierad fångenskap. Den enda lösningen som verkar tillgänglig för honom är att helt enkelt skjuta hennes förövare till döds. Eftersom hans motståndare är en synnerligen skicklig pistolskytt anser Fallis vän och mentor Patman att han bör skjutas i ryggen. Någonting Fallis till en början överväger att göra, men slutligen undviker eftersom han vill ge honom en chans att försvara sig, trots att detta innebär att han själv utsätter sig för livsfara. Men trots att han givit motståndaren denna chans drabbas han av kval när han väl är död. Han är ju trots allt död och Fallis är en mördare, vilket ingen duellettikett i världen kan ändra på. I novellens slutsekvens intalar han sig att han gjort vad han måste – ett mantra som blir återkommande för alla huvudpersoner i novellsamlingen, men i samtliga fall verkar vara en lika klen tröst.
Protagonisterna uppvisar alltså en, möjligen liten, men ändå närvarande tro på ett människovärde, även om det är djupt inbäddat i snåriga konventioner och övertygelser om vilka som egentligen förtjänar detta människovärde och till vilken utsträckning. Det moraliska temat blir således hur man moraliskt navigerar i en kontext där man kan tvingas döda för att rädda sitt eget eller någon annans liv. Ett förhållningssätt till westernmiljöernas potential som för mig blir bland de mest intressanta.
Den i genren traditionella machonormen är således inte oproblematisk i Leonards femtiotalsverk, vilket jag finner positivt överraskande. Men trots allt dröjer den sig kvar. Förutom i det allestädes närvarande våldet även i frånvaron av den kvinnliga rösten. Inte ens när det faktiskt rör en kvinnas framtid, som i titelnovellen ”Moment of Vengeance” tillfrågas hon. Ellis har rymt från sin far Ivan Kergosen hushåll och gift sig med en av hans anställda, Phil Treat utan faderns samtycke. Kergosen skickar därför sina underhuggare efter dem, och hämtar hem henne efter hot om våld I slutsekvensen förhandlar hennes far och make om framtida arrangemang och når samförstånd. Förmildrande omständigheter är visserligen att Ellis varit delaktig i initiativet till giftermål och att det argument som slutligen övertygar fadern är att hans dotter aldrig mer skulle tala med honom om äktenskapet upplöstes och förbjöds. Men trots allt är hon inte ens närvarande vid denna förhandling, och för inte sin egen talan. Det enda argumentet hon har att ta till är tystnaden och vägran att behaga.
Visserligen är det kanske inte rimligt att relatera någonting inom westerngenren till någon som helst realism. Trots allt är den likt riddarromanerna präglad av en romantisk syn på en epok, och efterhandskonstruktioner av företeelser och traditioner. Dock finns det ganska dominerande strömningar, i synnerhet från och med den era i vilken Elmore Leonard skriver sina berättelser i en mer hårdkokt tradition de som i större utsträckning präglas av ”hur det var” i fråga om till exempel skildringar av förtryck av ursprungsbefolkning, och faktisk samhällelig dynamik. Den genomgående mansdominansen blir då lättare att förklara (om än kanske inte ursäkta) än om man skulle skriva en mer fantasiorienterad westernberättelse där det helt enkelt hade kunnat motiveras hitta på en kvinnlig sheriff. Novellerna i Moment of Vengeance and Other Stories handlar trots allt om scouts, rangers och outlaws. Grupper som i stort sett lär ha varit stängda för kvinnor.
Detta påverkar även Leonards förhållande till genreklichéerna, som han visserligen medvetet anspelar på, men inte överexponerar. Naturligtvis eftersom det hade gått stick i stäv med hans övriga stilistiska val. Detta leder oss in på det som är allra, allra tyngst med Leonards skrivande, nämligen stilen (läs hand tio regler för prosaskrivande på Brain Pickings här: Elmore Leonards 10 rules of writing). Elmore Leonard förflyttar genren från sagoliknande riddarhistoria till skitig noir-berättelse befriad från såväl överdådiga adjektiv som poetiska utsmyckningar. Ett drag som framställer Arizonas vildmark och livet där, som scout, ranger eller outlaw i dramatisk skärpa. Stilen blir i sammanhanget den synliga bryggan mellan Leonards tidigare och senare produktion. Det blir också tydligt att Leonard i detta skede av sin karriär tar sitt skrivande på betydligt större allvar. Samlingen är i princip helt befriad från de små men fantastiska korn av humor och självdistans som ständigt dyker upp i hans senare produktion.[1] Å ena sidan tråkigt, men å andra sidan tror jag egentligen att det för mig gör genren mest rättvisa eftersom han i och med detta undviker att bli raljant. Precis som det mesta Elmore Leonard producerat är Moment of Vengeance and Other Stories ytterst läsvärt. Dessutom är det respektfull modernisering av en genre som helt klart tarvar sådant.
[1] Det är nu visserligen inte Leonard själv som blandat sig i alla detaljer i manuset, men ett av de bästa exemplen på denna distans finns i Justifieds fjärde säsong. En arg mördare på rymmen har förskansat sig i en lägenhet med en kvinna i tjugoårsåldern och gisslansituation håller på att uppstå. Raylan Givens sparkar in dörren, lägger handen på hölstret och säger, precis när mördaren sätter en kniv mot kvinnans hals och ska börja skrika fram sina krav: ”…now I’m gonna count to one….”. Sådant förvaltar miljöernas och karaktärernas potential på ett så bra sätt att jag blir helt gråtfärdig.
Oh! Heathcliff! 