Jag vet inte varifrån min fascination för mentalt elände i fiktion kommer. Möjligen är det så enkelt att det är skönt att veta att det inte är på riktigt. Eller så är det en sorglig indikation på tar jag vad som helst bara jag slipper verkligheten. Stoker från 2013 är en mycket genomarbetad feelbadfilm i regi av Chan-Wook Park (I’m a Cyborg, But That’s Ok, Oldboy) och producerad av Ridley Scott. Den berättar om India Stoker, som efter att hennes far dött för första gången får möta sin farbror som varit ute och rest hela hennes uppväxt, om familjeförbannelser och psykisk ohälsa. Farbrorns intåg i Indias liv katalyserar ett otäckt händelseförlopp som leder till att familjens stora mörka hemlighet slutligen uppdagas.
Filmen drivs inte framåt av storyn, de dysfunktionella karaktärernas utveckling, eller ens den stramt stiliserade dialogen. Snarare av spänningarna och den extremt täta stämningen, som inte ens lättar upp är helvetet brakar löst framemot filmens senare hälft. Alltsammans är presenterat med hypnotiskt vackert fotografi och scenografi. Det är som om de använder skönheten för att öppna ens ögon så att för att sedan skicka tusen volt obehag rakt in i hjärnstammen. Indias berättelse blir helt omöjligt att värja sig mot. När eftertexterna började rulla tog det ytterligare tolv timmar innan jag kunde interagera med andra människor utan att drabbas av våldsam irritation. Någonting jag ändå ser som ett gott betyg för en film.
Oh! Heathcliff! 