Westerngenren fungerar bra i kombination med dystopisk sci-fi. Kanske för att finns liknande premisser för teman som laglöshet och människolivets värde. I filmen Young Ones från 2014 har man på ett sällsynt bra sätt kombinerat de båda. I en odefinierad framtid i sydvästra USA råder extrem torka. Vattenledningar dras genom området, men bara till dem som har råd att betala. Dricksvatten är hårdvaluta. Jerome och hans far Ernest arbetar med att med hjälp av en åsna, ett i sammanhanget urmodigt transportdjur, med att transportera och sälja förnödenheter till de som arbetar med utbyggningen av vattenledningssystemet, i utbyte mot vatten i förhoppning om att han någon gång ska lyckas övertala dem att bygga ut vattenledningen till hans gård. När åsnan snavar och bryter benet tvingas de avliva den och investerar i ett mekaniskt transportdjur. Familjens mark har gjorts otjänlig av torkan. Marken har tidigare tillhört den förmögne markägaren Sam vars son Flem i hemlighet är tillsammans med Ernests dotter Mary. När Ernest försvinner och släpas hem död av det mekaniska transportdjuret antar alla att det är djurets fel. Flem kliver in, gifter sig med Mary och tar över gården. Han lyckas dessutom lösa bevattningsfrågan. Men Jerome upptäcker snart att faderns död omgärdas av oegentligheter och en kedja av våld utlöses.
Berättelsen skildras i tre kapitel. Det första är Ernests, berättelse, det andra Flems och det tredje Jeromes. Berättandet är strängt, avskalat och långsamt. Mycket långsamt. Det tar gott och väl tjugo minuter innan det blir uppenbart att det är fråga om en scifi-film. Detta är ett berättande vi vet fungerar väldigt bra för vissa typer av westernberättelser, men som också har synts utnyttjas i scifi-sammanhang, exempelvis i Alien och Gravity. Man har alltså hittat gemensamma nämnare inte bara i det som driver narrativet utan också rytmen och de visuella grundvalarna. Till skillnad från i East of West där det mest känns som om man jobbat med ”allt som är coolt” (ett grepp jag visserligen påfallande ofta uppskattar). Detta gör att Young Ones snarare tycks präglas av stor eftertanke.
Det allra tydligaste scifi-inslaget är den tekniska jordbruksutrustningen, och transportmedlet som liknar en huvudlös mekanisk har en central roll i berättelsen. Det är märkligt och hjärtskärande hur de lyckats göra den så djurisk. Kanske är det för att den efterträder en åsna, ett älskar djur som måste dö när det inte längre är till nytta och man läser in hela åsnans relation till sina ägare i den nya maskinen. Kanske för att de valt att ge den ett minne, kanske för att den blir oskäligt anklagad för ett brott. Kanske för att den är en entitet i människans våld. Kanske är det så enkelt att det ligger i dess rörelsemönster som kryddas med små, nästan omärkliga detaljer som förväxlas med ett klövdjurs tillgivna rörelser. Här tror jag att det faktum att Young Ones lutar sig mot westerngenren kan ge ytterligare förklaring. Rid- och transportdjur har ju en extremt central roll i genren. De är statusmarkörer, de kan vara skillnaden mellan liv och död i prekära situationer, men de är också vänner och följeslagare (Cormac McCarthy har bättre än någon annan skildrat dessa relationer i All the Pretty Horses och The Crossing.) Att låta de tekniska framstegen synas i det praktiska, vardagliga skänker en trovärdighet till den uppbyggda världen. En trovärdighet jag alltför ofta lyckas bortse ifrån i andra produktioner, men här uppskattar eftersom det ger filmens värld en enorm potential.
Hade det varit en Hollywoodproduktion av standardtypen hade den förmodligen börjat med en mer traditionell scifi-inledningen: en text som redogör för tid, och de förutsättningar som lett till torkan, gränsdragningen etc. Men Young Ones hämtar sitt anslag från westernfilmer av det extremt långsamma slaget: Efter en långsam panorering av ett ökenlandskap blir en man skjuten av någon som försvarar sina ägor. Ett anslag som också relaterar till genren genom att visa människolivets godtyckliga värde. Vad torkan beror på får vi aldrig veta. Bekämpningsmedel nämns i förbifarten, men det utforskas aldrig djupare. Och varför skulle det? Orsaken spelar ingen som helst roll för de som kämpar för överlevnad i öknen. Naturligtvis skulle jag kunna orera i evighet om skönheten i de ödsliga miljöerna och den hårda, minimalistiska dialogen, estetiska val som brukar tilltala min personliga smak. Men det är knappast det mest intressanta i sammanhanget. Denna skönhet överträffas flera gånger om av genresitueringen, lika vacker i all sin omsorgsfullhet. I många fall kan genrefiktion te sig hårt knuten till vissa regler, och stor irritation väcks ofta när dessa inte följs. Och följer man inte regler finns det ändå en uppsjö av troper eller klichéer som medvetet eller omedvetet placerar verket i sin genre. Vilka som finns på andra sidan gränsen, förutom maskinreparatören, vet vi inte heller. Att de arbetar som om filmen är gjord för de som lever i dess universum gör att allt är möjligt. Omfattningen av suspension of disbelief är oändlig. Crossover ter sig i det här fallet som ett ovanligt bra sätt att omförhandla dessa ramar. Det är en märklig men tilltalande genremix som aldrig blir forcerad.
Oh! Heathcliff! 