I veckan har jag alltså läst en roman som är skriven 1995 men som (i vissa avseenden) skulle kunna vara sjuttio år äldre, nämligen Dead Man’s Walk av Larry McMurtry. Romanen är en prequel till den mer kända Lonesome Dove (1993) och en del den svit om fyra delar som namngivits efter denna och skildrar huvudpersonerna från ungdom till ålderdom. Samtliga delar har adapterats till tv.
I Dead Man’s Walk följer läsaren Gus och Call, två unga Texas Rangers som vill göra karriär inom organisationen. Den inleds med att de under en rekognosceringstur söderut blir angripna av en ökänd comanchekrigare, Buffalo Hump, som dödar ett par ur deras division och skalperar en levande under en scen som får det att vända sig i magen på en. Spillrorna av styrkan kommer undan med blotta förskräckelsen men beslutar trots detta sig vid hemkomsten att ansluta sig till den expedition västerut som ska ”annektera” Santa Fe. Något rangersen förväntar sig ska resultera i rikedom, berömmelse och militärt avancemang. Expeditionen angrips återigen upprepade gånger av Buffalo Hump och hans krigare och finner sig slutligen splittrade och hästlösa på en i princip helt torrlagd ökenplatå i New Mexico. Där tillfångatas de raskt av mexikansk militär som driver ut dem på vandring mot El Paso, en sträcka som är ökänd för att ta kål på den som ger sig på den (och har gett namn till romanen).
Huvudpersonerna, Gus och Call, är mycket endimensionella och blir i princip inte under bokens drygt fyrahundra sidor distinkta personligheter. Detta medför bland annat att det känns rätt mastigt att ta sig igenom fyrahundra sidor. Jag är nu inte en person som kräver att romanfigurer ska vara älskvärda eller ens känslomässigt tillgängliga, men om de ska driva en berättelse, speciellt en så lång, underlättar det koncentrationen om man åtminstone förstår deras bevekelsegrunder, så att det inte verkar som om de bara råkar befinna sig i berättelsen. Det finns stor potential i just deras relation, och även i den till äldre scouts i deras rangerdivision som tyvärr inte tas tillvara.
Det uppstår en konflikt mellan de grafiskt obehagliga framställningarna av blodiga strider och sekvenser som den knapphändiga gestaltningen av Gus och Call och deras respektive bevekelsegrunder. Mycket går att föra tillbaka på vad som verkar vara en motvilja mot gestaltande. Anledningen till att Gus och Call blir så endimensionella är förmodligen att de inte får agera som sig själva utan att författaren talar om att de gör som de gör för att de är just som de är.
En aspekt som däremot noggrant (tolkar jag det som) gestaltas är tidens syn på native americans, i det här faller särskilt comanches. Bland de rangers som skildras i boken framkommer i lika stort mått skräck, som respekt för vildmarksfärdigheter, stridsförmåga och terrängkännedom vilket jag antar är en strävan efter att presentera deras tankar om sina motståndare på ett tidsenligt sätt. Vad som är synd är att det stannar vid just detta, och McMurtry låter det enda perspektivet på de krigare som figurerar med namn vara just de vita männens under sent 1900-tal. Även om det till viss del inbegriper annat än att de skulle vara någon form av vildar är det alltjämt snarare mystiska krigare än mångfacetterade människor.
Det kan vara värt att skaffa sig grepp om staten Texas historia oh konflikterna kring gränsdragningen mot Mexiko, annekteringen av territoriets västliga delar osv eftersom detta är en förutsättning för hela händelseförloppet, men (naturligtvis) inte förklaras. De historiska skedena förklarar dock en del ageranden kring och kommentarer i förbifarten om till exempel räder, förväntningarna på mottagandet av mexikanerna vid ankomsten till Santa Fe. Det förklarar också Comanchekrigarnas beteenden vilka om man inte känner till den bakomliggande konflikten ter sig som oprovocerat våld. En konsekvens som gör frånvaron av bakgrundsteckning ganska problematisk.
Å ena sidan: tillkortakommandena. Å andra sidan: En ambitiös och omfattande berättelse om att formas till man under en tid när moralen var hög, allt stod på spel, män var riktiga män, kvinnor var riktiga kvinnor och små lurviga varelser från Alpha Centauri var riktiga små lurviga varelser från Alpha Centauri. Det finns någonting tilltalande med de ständiga misslyckandena som borgar för att till exempel framställningarna av Comanche, kvinnoporträtten med mera kan komma att nyanseras av de mycket långsiktiga perspektiv McMurtry väljer för berättelsen om Gus och Call. Jag funderar på om det som framstår som knapphändigt karaktärsbygge bara är ett väldigt, väldigt långsamt sådant. Intellektuellt blir boken dessutom intressant som någon slags filosofisk frågeställning om hur en samtida författare kan eller bör förhålla sig till de förlegade och problematiska aspekterna av en genre som utan kritisk bearbetning sällan åldras särskilt väl. Annars kan man ju välja att bortse från när den är skriven och helt enkelt läsa ett ”mustigt” och ”episkt” westernäventyr av den gamla skolan.
Oh! Heathcliff! 