I sitt specialavsnitt om guld konstaterade Orbiter Dictums Tobias Norström och Billy Rimgard att westerngenren är död. Något jag antar att de inte är först med att göra. Nu tror jag visserligen inte att genrer dör, men jag kunde vid tillfället ändå inte låta bli att provoceras av detta, i mina öron slentrianmässigt avfärdande, uttalande. Särskilt med tanke på de oerhört intressanta westernproduktioner från senare år jag sett som verkligen utnyttjat premissen med frånvaro av statlig lag för att diskutera till exempel värdet av ett människoliv och individens utsatthet: Slow West, The Homesman, Young Ones, Blood Meridian (som kanske inte kommit de ”senaste åren” men som väl ändå tillsammans med gränstrilogin får räknas till någon slags neo-westernkanon), Haints Stay, Nunslinger, The Son.
För något år sedan såg jag en personalrekommendation på Pocket Shop där just Phillip Meyers roman the Son rekommenderades grundat på att den inte var som alla andra westerns, att den på något sätt skulle vila på något annat än de grepp och ideal som antogs fungera som någon slags grundvalar. Western har alltså (vilket jag tidigare varit inne på) inte riktigt varit det där Pocket Shop-personen beskriver sedan kanske femtiotalet. Redan på sextiotalet blev det kommersiellt framgångsrikt med reaction westerns, alltså vad många känner som spagetthiwesterns, som med Sergio Leone och Clint Eastwood i spetsen dekonstruerade vad genren innebar.
Reaktionen har i stort sett fortsatt. Exempelvis väljer Jake Paltrow i Young Ones att förlägga sitt narrativ till en dystopisk framtid och kan därmed fördjupa laglöshetens räckvidd genom att låta den få konsekvenser för vattenförsörjning. Deadwood gör en realistisk dramaserie som förhåller sig till Western lite som The Wire förhåller sig till kriminaldramat och därmed lyfter bort hjältenarrativet. Även med avseende på eventuella antihjältar genom att skapa ett ensembledrama. På senare år har vi visserligen sett en del westerns som kan uppfattas som mer straight played, men om man funderar noggrannare på saken mer inordnar sig i Elmore Leonards noir-doftande tradition där moralen definitivt upplösts till skillnad från i genrens allra tidigaste uttryck där det ofta fanns en hjälte med kristallklar moralisk kompass. Exempelvis The Son, eller för den delen återigen Deadwood. Vi har också sett en del totala negeringar som, likt Looney Toons gör komedi av de aspekter av genren som egentligen inte varit relevanta på sextio år. Westerngenren har helt enkelt blivit en genre som i första hand är självreflekterande och det som möjliggör dagens upplevelse av den är glömskan om dess utveckling.
Således skulle man kunna säga att den kanske snarare än att dö och förbli död har fört någon slags zombieartad tillvaro de senaste sextio åren. Ett öde även Noir gått till mötes. Kanske har dessa genrer alltid varit döda – framhållit ett samhälle och ett mansideal som var obsolet redan i sin samtid. Förmodligen hade västern, trots att det var laglöst, rätt lite gemensamt med det till exempel Zane Grey skildrar i Purple Sage-böckerna. Västra USA har liksom aldrig riktigt varit som vilda västern. ”Laglöst” var nog nämligen inte lika med konsekvenslöst. Mitt favoritexempel på detta är att striden vid OK corral som gjorde Wyatt Earp legendarisk utlöste en lång och infekterad debatt om hur mycket våld en sheriff kunde ta sig friheten att utöva och föranledde en av de tidigaste rättstekniska undersökningarna.
I Dollartrilogin är det nu nästan omöjligt att se Clintan som något annat än en cool antihjälte och dekonstruktionen som något annat än hårdragen estetik. Vilket den ju egentligen är. Om det inte kändes okej att ta del av underhållningsvåld när det bara var en pojkrumsfantasi känns det kanske okej att ta del av ganska obehagligt exploaterande våld eftersom det ändå är en dekonstruktion av pojkrumsfantasin som ändå aldrig var på riktigt. Jag intalar mig lätt att metlagret är det jag behöver för att med gott samvete kunna fortsätta underhållas och njuta av estetiken. Att Westerngenren går genom sin utveckling allt djupare in i sig själv, paroderar sig själv, självrefererande i oändlighet är det som möjliggjort dess överlevnad såhär långt. Ett öde rätt få genrer går till mötes och som gör westerngenren omistlig som funktion i Westworld.
Den blir alltså en av få genrer som kan få avsedd effekt för Westworlds narrativ: Till Westworld kommer man för att uppleva illusionen av att ha frihet att våldta eller döda vem man vill, men det som möjliggör upplevelsen är en strängt regisserad loop och det faktum att de som åker dit ändå inte tror på att de man våldtar och mördar är riktiga personer. Hur iscensättningen byggts upp är det ingen som bryr sig om och hade man vetat hade friheten inte tett sig lika obegränsad. Och för oss som tittar är det en fantasivärld till vilken fantasipersoner i ytterligare en fantasivärld där saker som är omöjliga för oss är helt självklara åker för att få sina illusioner om en värld som kanske egentligen aldrig funnits uppspelade av fantasipersoner.
Oavsett om man betraktar Westworld inifrån eller utifrån är det en föreställning om en föreställning om en föreställning. Som antas vara grundad i någon sorts verklighet, men i själva verket är en hyperbol, som mytologiserats i så många lager att det inte är relevant att försöka vara verklighetstrogen. Något som belyses av noggrant utplacerade anakronismer: Spikpianot som spelar Radiohead, de trendiga whiskeyglasen och hattar som inte populariserades förrän runt 1925. Men också genom visuella referenser till andra genreverk. Det finns en spricka i relationen fantasi-fakta som gör Westworld (världen inte serien) till en mer fiktiv värld än en som grundar sig i ett helt annat universum någonsin kan vara och låter Westworld (serien inte världen) belysa den absurda machofantasin med strålkastare. Serien klär helt enkelt av av genren och visar upp den som det den är: tom nostalgi, en fiktionaliserad fiktion.
Detta är kanske det enda möjliga sättet som kvarstår för att dekonstruera en genre som för det stora flertalet är så grundad i machokomplex att till och med tidigare försök till dekonstruktion till syvende och sist uppfattas omfamna dessa ideal. Det blir ett delvis nytt och i alla fall mer fullständigt sätt att dekonstruera genren. Westworld visar upp western som, om man inte kan se någonting annat hos genren, relevant som funktion. Vilket ju kanske trots att jag desperat vill få det till motsatsen tyder på att genren faktiskt ÄR död.
Oh! Heathcliff! 