Veckans western: High Plains Drifter

Konsekvensen av att ta hjälp av en anonym gunslinger för att komma tillrätta med det lokala buset: trevligt faluröda stugor.

 

Man skulle kunna tro att det är lätt att utarma den dramatiska potentialen i att en namnlös främling kommer till en liten inskränkt by. Då tror man fel. I High Plains Drifter (1973) anländer ytterligare en namnlös man till ytterligare en by befolkad av förtryckta och/eller korrupta människor. Den är en i en handfull filmer med liknande premisser: Fistful of Dollars, My Name is Nobody, Pale Rider, High Plains Drifter. När jag radar upp dem slår det mig att Leone eller Clint Eastwood eller båda haft ett finger med i spelet på samtliga titlar. Med det konstaterandet ter det sig mindre som en trend och mer som någon slags besatthet hos dem båda. Fistful of Dollars föregick dock de andra med ett i sammanhanget försvarligt antal år. Resterande släpptes i ett litet kluster kring The Good, the Bad and the Ugly, som kanske får hållas som ännu mer inflytelserik. Nåväl.

Byn i High Plains Drifter heter Lago, och när den namnlöse ryttaren kommer dit börjar han med att på ett synnerligen spektakulärt sätt skjuta ett par lokala odågor. Han fortsätter sedan med att förgripa sig på en kvinna i byn och i största allmänhet göra sig impopulär och fruktad. Byn plågas dock av ett gäng outlaws, ditsända för att få dem att överlåta mark till ett gruvbolag som försöker expandera i området. Han tar sig efter idogt tjat an jobbet i utbyte mot att få utnyttja byns alla faciliteter tills det hela är över. Man förstår snart att ryttaren har sina egna motiv för att ge sig på brottslingarna, och att han dessutom har något otalt med de flesta av byns invånare. I processen manipulerar han byborna att hjälpa till, bland annat genom att måla byn röd, vilket bidrar till det mest bestående visuella minnet av filmen. Denna strävan får förödande, och ibland förnedrande, psykologiska konsekvenser för byborna.

Filmen är skriven av Ernest Tidyman (som sedermera skrev en bok baserad på filmmanuset) och regisserad av Clint Eastwood, blott sex år efter att dollartrilogin avslutats, och denna har uppenbarligen gjort ett djupt avtryck på honom. Något som märks både i regin, musiken och kameraarbetet, även om Clintan sällan tar till de nästan groteskt överdrivna grepp Leone ibland använder för att dekonstruera genren. Det är ändå svårt att tänka på någonting annat under det väl tilltagna anslaget där en ryttare dyker upp i värmedallret och soldiset och sedan i en lång och helt oklippt sekvens rider mot kameran, som hela tiden stannar i samma position. High Plains Drifter är kanske tack vare dessa influenser betydligt mer arty (jag kommer inte på något bättre uttryck, ”konstnärlig” bär inte samma värderingar.) än någon av hans senare produktioner. Han är mer upptagen med ett starkt visuellt genreutforskande än med människoödet då han visar vissa tendenser att likt Leone (som vi tidigare varit inne på) låta figurerna utgöra entiteter i stället för nyanserade människoporträtt. Någonting just vägran att namnge huvudpersonen skapar goda förutsättningar för.

Filmen byggs alltså av klassiska komponenter, som den lilla byn mot det stora gruvbolaget och hämnd, men med ovanligt stark psykologisk drivkraft för att vara en westernfilm. I det avseendet är den lite som en sjuk och förvriden version av The Ox-bow Incident. John Wayne ska tydligen ha avskytt filmen och tyckt att genren inte var till för sådana experiment då det var respektlöst mot de hjältemodiga människorna som drog västerut. Om jag ska generalisera lite tror jag att det som gör den motbjudande för Wayne är det som gör den intressant för de flesta andra.

High Plains Drifter är trots allt en fruktansvärt obehaglig film. Det är inte bara byborna som manipuleras, utan också tittaren. Där man förväntar sig se en distanserad motvillig hjälte får man en hämndlysten psykopat vars handlingar man inte ens genom att placera dem i genrekontext kan försvara. Det är trots allt ett intressant sätt att utforska genrens begränsningar. Att låta machonormen löpa amok. Man vill inte riktigt se det men inte heller riktigt titta bort. Och man hatar allt mänskligt liv efteråt.

Veckans ”western”: Justified

Raylan Givens, Boyd Crowder och en flaska bourbon. En marginellt mindre vanligt förekommande rekvisitadetalj än alla handeldvapen.

En av anledningarna till att jag är så förtjust i Elmore Leonards författarskap är att det verkar som om allt hänger samman i en enda fiktiv värld. Hans romanfigurer dyker oväntat upp som biroller i andra sammanhang och bifigurer får spela huvudrollen i nya noveller. Detta är mycket förtroendeingivande eftersom det ger intryck av att han noggrant tänkt ut de detaljer som bygger upp en trovärdig figur. Den vapenbegåvade Carl Webster i The Hot Kid visar sig, utan att det görs speciellt stor affär av det, vara Bens farfar i novellen ”Tenkiller”. Karen Sisco från Out of Sight dyker upp igen i ”Karen Makes Out”. Deputy US Marshal Raylan Givens, bifigur i romanerna Pronto och Riding the Rap, som kretsar kring organiserad brottslighet i Miami, står i centrum i novellen ”Fire in the hole”. Från denna novell tar sedan FX serie Justified avstamp.* Allting börjar med att Raylan Givens (Timothy Olyphant) skjuter först. Han har klargjort för en medlem av en drogkartell att han kommer att skjuta honom om han inte ser till att lämna Miami inom ett dygn. Brottslingen möter upp honom på en restaurang, mitt under lunchrusningen och berättar att han tänker stanna. När han drar för att skjuta hinner Givens, känd för att dra snabbt, före. Det är en bekant premiss: The fastest gun in the west (eller i det här fallet Miami). En konnotation som understryks av att Givens envisas med att i alla lägen bära en ljus Stetsonhatt (som kommer att vara en källa till ett oändligt antal puns från rappkäftade kriminella element). Brottslingen dör och Givens konfronteras med vad det innebär att på under 2000-talets början skjuta någon i tjänsten. Jagad av brottssyndikat och i onåd hos US Marshal Service omplaceras han till Kentuckykontoret. I skrivandets stund är det ungefär elva veckor kvar till seriens definitiva avslut. Någonting jag ser an med både fruktan och respekt. Respekt för att man har självdistans nog att avsluta sagan innan den, enligt obeveklig serielogik blir dålig på grund av alltför många anpassningar till tittarpaneler. Fruktan för att serien de senaste åren har varit väldigt central i min relation till populärkultur. Justified är möjligen den bästa tänkbara samtida westernadaptionen. Den inte bara placerar i genren vanliga motiv i en samtida kontext på en estetisk bevekelsegrund, utan förljer dessutom upp konsekvenser av att motiven placerats i en ny kontext. Det är alltså inte bara ett bekant händelseförlopp med ny scenografi, vilket ”en modern western” allt som oftast innebär. Själva premissen är att de handlingsmönster som skapade hjälten i westernfiktion som utspelar sig kring sekelskiftet får helt andra implikationer för bilden av hjälten i vår samtid. Detta etableras redan i pilotavsnittet då Raylans överordnade påpekar att ”You do know we can’t shoot people on sight anymore and haven’t been for at least a hundred years”. I Justified liksom en lång rad andra verk blir hjältens (problematiska) förhållande till lagen ett bärande tema. Skillnaden är att Raylan befinner sig i en verklighet där den som dödar en person i tjänsten blir föremål för extensiva utredningar och massiva mängder pappersarbete. (Detta innebär inte att de psykologiska konsekvenserna lämnas därhän.) När Raylan återvänder till Kentucky står det klart att hans gamla skolkamrat och även arbetskamrat från tiden i kolgruvan, Boyd Crowder (Walton Goggins), står i centrum för mycket av kriminaliteten i hemtrakten Harlan County i östra Kentucky. Boyd har sin bakgrund inom vit maktrörelsen, men det blir allt mer uppenbart att han mest är intresserad av att göra någon form av kriminell karriär då han kan tänka sig att ge sig in på lite vad som helst. Från penningtvätt och beskyddarverksamhet till prostitution och droghandel, om det hjälper honom att skaffa sig mer makt. Detta är ett mycket intelligent sätt att öppna för att plocka in en lång rad andra kriminella typer, från brottssyndikat från Detroit till lokala organtjuvar och giriga gruvbolag. Ibland går de Crowders ärenden, ibland går han deras och ytterligare andra gånger vill han inget hellre än att bli av med dem vilket föranleder att han lika ofta som de motarbetar varandra finner sig samarbeta med Raylan. Boyd Crowder är möjligtvis det mest geniala med hela serien. Och då menar jag allt från hans uppenbarelse till hans patenterade svada. Han utgör både en viktig kugge i den motor som driver de övergripande storyarchsen och i egenskap av en brottsling med någon form av samvete en elegant motvikt till Raylan Givens som Marshal med måttlig respekt för lagen. Samspelet mellan Raylan och Boyd blir dessutom bärande för en övergripande storyarch genom manusets utformning men också för det ständigt briljanta samspelet mellan Timothy Olyphant och Walton Goggins. Det är också av sätten att bygga Raylans förankring till bygden och ge utrymme för problematiseringen av densamma. Pappans död, det faktum att han har ett växande antal döda på sitt samvete och det faktum att de flesta av hans vänner och släktingar supit eller knarkat ihjäl sig eller framlever sina dagar bakom lås och bom börjar ta ut sin rätt.  Spänningen mellan Boyd och Raylan byggs långsamt och kontinuerligt. de utvecklats åt varsitt håll, men konvergerar i många avseenden personlighetsmässigt allt mer. I ett tidigt skede av sjätte säsongen blir Raylans och Boyds gradvisa förändring åt ett mörkare håll särskilt påtaglig. Den humor och rapphet som tidigare ofta präglat deras uttryckssätt har ersatts av någonting hårt, och lite frånvarande. I flera år har man planterat ett frö av oro inför seriens avslutande genom att låta olika versioner av Dave Alvins bluescountrydänga ”You’ll Never Leave Harlan Alive” utgöra ackompanjemanget för säsongsavslutningarnas sista scener. Den olycksbådande känslan har slutat vara en fotnot och börjat genomsyra berättandet i större utsträckning. Stämningen ligger nu närmare den i Leonards novell ”When the women come out to dance” än den rappare ”Fire in the Hole”. När Boyd Crowder i upptakten till den sjätte säsongen konstaterar att tiderna förändras är det lika mycket en metakommentar som en spådom om händelseutvecklingen för den avslutande säsongen. Sedan sätter han en kula i någons huvud. Det finns igen framtid för någon i Harlan. Det är en avfolkningsbyd, arbetslösheten är hög och gruvorna töms. Det är rimligt att ta sig därifrån. Om till och med Boyd Crowder begriper det finns det ingenting kvar att spinna berättelsen kring. Det konstnärligt mest värdiga är att sätt punkt. Att packa ihop och börja om i ett annat sammanhang. Dialogen förenar smartassigheten från Leonards mer urbana noirthrillers med sydstatsjargong och de provinsiella miljöerna fungerar är en nickning till hans tidigare westernproduktion. Kombinationen skulle kunna benämnas redneck noir och det är svårt att tänka sig ett bättre förvaltande av arvet efter Elmore Leonard. Jag är övertygad om att han, om han fått leva några år längre hade uppskattat den riktning serie tog efter att han tog sin hand från den. Hur den grävt sig djupare ner i Kentuckys mylla, hur Boyd Crowder pendlat allt mer frenetiskt mellan storhetsvansinne och uppgivenhet. Hur Raylan på grund av närheten till sin pappa gradvis gått från pojkaktigt charmig, till känslomässigt otillgänglig med påtagliga svårigheter att knyta an till alla, inklusive sin dotter. Trovärdigt är kanske inte ordet man vill använda för att beskriva en serie som trots allt är så stiliserad som Justified, men det rör sig ändå om en för genren trovärdig utveckling som dessutom skänker den ett hypnotiskt stråk av mörker. Det skapar dessutom förutsättningen för att avsluta med att ställa Boyd och Raylan direkt mot varandra. En av de aspekter som i störst utsträckning fungerar som en realistisk motvikt till den noirdoftande stiliseringen är seriens kvinnoporträtt. De kvinnor som skildras verkar i ett sammanhang där männen ofta är våldsamma och/eller odugliga, frånvarande, känslomässigt otillgängliga eller bakom lås och bom. Som sådana porträtteras de som självständiga och handlingskraftiga. Det första som händer är att Ava Crowder skjuter sin man för att han slagit henne en gång för mycket. Winona Hawkins, Raylans exfru får nog av hans ständiga behov att hävda sig och oförmåga att ta hand om sig själv och lämnar honom för att på egen hand ta hand om deras gemensamma barn. Den hunsade prostituerade Ellen May tar aktiva beslut om sin tillvaro och ber sina förtryckare dra åt helvete innan hon rymmer med en lokal före detta sheriff. Den i särklass bäst porträtterade antagonisten i hela serien är matriarken Mags Bennet som gör sig av med sina fiender genom att bjuda dem på förgiftad hembränd äppelsprit. Kvinnorna tar till lika fula och tveksamma metoder för att överleva eller skaffa sig fördelar som männen i deras omgivning. Ava blir bordellföreståndare. Winona stjäl en gigantisk summa kontanter ur bevisförvaringen i domstolen. Loretta drygar ut veckopengen genom att sälja hasch till sina skolkamrater. Seriens storhet ligger mycket i hur den balanserar på en hårfin linje mellan det stiliserade, det spektakulärt morbida och det realistiskt skitiga. Ett mantra inom tidig populärkulturjournalistisk är en önskan om att just underhållningen ska tas på allvar. Även om detta i vissa avseenden är en rimlig begäran finns det i Justifieds liksom i en del av Leonards övriga produktion, undertoner av en önskan om det motsatta. Det finns en fin självdistans i hela produktionen som innebär att det känns mer rimligt att till exempel gräva ner sig i mansrollerna än i till exempel HBOs The Leftovers där anspråken reser sig som en vägg mellan tittaren och materialet. Ibland öppnar helt enkelt underhållningen för mer intressanta analyser. Och för den delen är min relation till serien knappast helt intellektuell heller. Jag kan tyvärr inte alltid intellektuellt formulera varför jag så innerligt uppskattar Justified. När jag ska beskriva den för någon känns det liksom lite väl reducerande att bra peka på det fina förvaltandet av en litterär förlaga, eller den kritiska förhållningen till en genre eller till det utmärkta skådespeleriet. (Det är också svårt att genom en återgivning av händelseförloppen göra humorn rättvisa.) Under sex år har den utgjort någon form av nav i mitt kulturella och populärkulturella intresse, och har förgrenat sig ut med nya upptäckter av film, musik och litteratur.** ”You’ll Never Leave Harlan Alive” kanske inte ska tolkas bokstavligt men varje gång jag tänker på att seriejäveln är slut för alltid om mindre än tre månader dör jag ändå en smula inombords. *Efter det första avsnittet, passande titulerat ”Fire in the hole” finns inte längre någon litterär förlaga, men Elmore Leonard är alltjämt angiven som producent i vinjetten och skrev sedermera boken Raylan – uppföljningen till novellen ”Fire in the hole”. **Jag försöker att ta mig igenom hela det här inlägget utan att nämna Clint Eastwood. Naturligtvis förgäves, så jag gör det nu: Clint Eastwood! Mycket få saker gör mig så genuint lycklig som hela det rörelsemönster och de manér Timothy Olyphant lyckats anta och som i princip helt går att spåra till Eastwoods namnlöse gunslinger. Men det borde jag inte behöva tala om. Ser man inte det själv är man förmodligen blind. Att man inte har sett filmerna är så att säga inte en legitim ursäkt.

Veckans western: Tombstone

Allvarliga Män son Rör Sig Dramatiskt Mot Kameran – En av Tombstones viktigaste visuella komponenter.

Westerneran bjöd inte på så många blodiga uppgörelser som fiktionen lätt leder en att tro. En av de mer ökända pistolstriderna var uppgörelsen vid O.K Corral, som ägde rum den 26 oktober 1881 vid tretiden på eftermiddagen i Tombstone, Arizona. Debaclet var över på ungefär en halv minut och tre personer dog. Striden utgör ett något tvivelaktigt klimax i filmen Tombstone från 1993 som skildrar hur den legendariske sheriffen Wyatt Earp, porträtterad av Kurt Russell bosätter sig i frontierstaden Tombstone i akt och mening att dra sig tillbaka från att upprätthålla lagen, men snart dras in i upprensningen bland traktens outlaws som domineras av det skoningslösa gänget ”The Cowboys”. Alltså ytterligare ett tillfälle att utforska westernfiktionens relation till historiska händelseförlopp.

Tombstone är, de historiska detaljerna till trots, en oerhört tråkig film. Och då är den inte tråkig på det sätt jag brukar applådera, det vill säga på grund av ett plågsamt återhållet berättartempo, sparsmakad dialog, ödsliga scenerier och långa staredowns, utan på helt fel sätt. Bland annat lämnar den dramaturgiska progressionen ganska mycket övrigt att önska. O.K. Corral är mycket moderat skildrad om man jämför med till exempel skildringen av hur Tombstones gamla sheriff dör, ljudsatt med fullständigt överbyggd stråkmusik. Efteråt, när själva jakten på the Cowboys. Handlingen är inte heller speciellt konsekvent skriven. Earp har en flirt med en känd skådespelerska i början, vilket i stort sett lämnas därhän större delen av filmen för att sedan plockas upp igen i sista momangen för ett klyschigt och storslaget romantiskt avslut.

Trots att den utspelar sig på 1880-talet osar hela produktionen 1990-tal. Jag har svårt att sätta fingret på precis varför, men det är någonting med den smäktande musiken, de rena kläderna och det softade filtret som lagts på den enda romantiska scenen som förekommer och därmed bryter all form av konsekvens i berättandet som eventuellt fanns. Att skriva en film med stora dramatiska gester om historiskt korrekta händelseförlopp behöver inte vara ett problem, men i fallet med Tombstone får man tyvärr inte ihop det. Kanske är det ingen stor överraskning när man vet att uppgörelsen vid O.K. Corral varade i trettio sekunder.

Det är tråkigt att filmen är så tråkig eftersom det i just händelseförloppet kring O.K. Corral finns många intressanta aspekter filmskaparna hade kunnat dra större växlar på för att skapa ett större engagemang. Exempel på en sådan är det faktum att vännerna till de tre som sköts till döds försökte få Earp och hans bröder åtalade för mord vilket föranledde en av de tidigaste rättstekniska undersökningarna. Eller att Earps fru var svårt beroende av och slutligen dog av en överdos av det sena 1800-talets innedrog laudanum. Dessa aspekter berörs högst ytligt i Tombstone men hade enkelt kunnat utnyttjas för att skapa ytterligare spänningar och grunder för större dramatik.  För Tombstone har man alltså valt en annan strategi i förhållningen till faktiska händelser än i Deadwood vilket tyvärr verkar vara ett dåligt beslut.

Många historiska detaljer i handlingen hoppar man alltså helt enkelt över till förmån för storslagna montage med pistolstrider till häst och lika storslagen stråkmusik, vilket gör huvudpersonernas bevekelsegrunder svåra att förstå och huvudhandlingen emellanåt omöjlig att följa. Jag vågar påstå att Tombstone, trots att den utgör målsnöret i Howard Hughes* massiva genreöversikt From Stagecoach to Tombstone, med undertiteln ”The filmgoer’s guide to the great westerns” inte är en i sammanhanget omistlig film. Men Charlton Heston medverkar som ranchägare i en och en halv minut och det är ju kul. Filmen är egentligen roligare som ett tidsdokument över mainstreamfilm från nittiotalet än som western, vilket är synd eftersom uppgörelsen vid O.K Corral är central i berättelsen om det gamla väst. Som tur är har både Wyatt Earp och Tombstone skildrats i många andra verk. I ett av dem spelar Kevin Costner huvudrollen. Förmodligen är det inte den filmatiseringen som utgör det bästa alternativet till Tombstone.

*Nej, inte DEN Howard Hughes. Precis som jag med John Williams sällan åsyftar DEN Johan Williams.

Veckans western: Grejen med Deadwood

För ”länge” sedan började jag kolla på Deadwood. Jag somnade tre gånger på två avsnitt, vilket jag per sms informerade Kantorn om. Han svarade att han förstod mig och bad mig återkomma om jag listade ut vad grejen med serien var. Jag tror att jag har gjort det nu, som en del av westernprojektet. Om ni inte har tillräckligt mycket kännedom om serien för att ha räknat ut det själv kan jag lika gärna avslöja att ja, detta är ytterligare ett verk om sura män, och det är grejen. Plus det faktum att det är e riktigt tråkig serie, och det menar jag är en oerhörd styrka. I Deadwood medverkar dessutom inte mindre än tre av mina bästa på området Sura Män, nämligen Dayton ”Chief Unser” Callie, Jim ”Bobby Singer” Beaver och Timothy ”Raylan Givens” Olyphant.

Det faktum att det mesta av westernkanon ägnar sig åt idéer om ”the old west” innebär inte att det inte finns en annan sida. Serien Deadwood från 2004 är just en sådan. Det är en minutiöst producerad dramaserie från tiden innan HBO blev (delvis) synonymt med omotiverat vampyrsex, omotiverat fantasysex och exponerade kvinnobröst. Den bygger löst på verkliga personer och händelser i frontierbyn Deadwood i South Dakota, till exempel Wild Bill Hickock, Calamity Jane och Seth Bullock.

Serien inleds med att den rakryggade och moraliske Seth Bullock (baserad på den verklige Seth Bullock) avslutar sitt uppdrag som Marshal i Montana och tillsammans med sin kompanjon Sol Star beger sig till Deadwood för att profitera på den pågående guldruschen genom att driva en järnhandel. Deadwood ligger på så kallat ”uncharted territory” vilket innebär att vem som helst kan fara dit och mäta ut en lott att göra anspråk på, vilket många utnyttjar eftersom det finns guldfyndigheter i området. Själva byn Deadwood tjänar som verksamhetens nav och är den plats där guldgrävarna bosätter sig, äter sin mat och dricka sin whisky när de inte ägnar sig åt själva guldgrävandet. Det är ett mist sagt ociviliserat ställe I byn pågår förutom guldgrävande, ohämmat supande och prostitution massor av skumraskaffärer av vilka bordellföreståndaren Al Swearegen ligger bakom de flesta.

Som varande uncharted territory finns det inte heller någon lagfunktion, en roll som Seth Bullock efterhand motvilligt tar sig an för att hjälpa till at hålla annekteringsanspråken från intilliggande stater i schack. Detta innebär att den, liksom The Man Who Shot Liberty Valance, använder av de politiska skeden som innebar att USA blev ”ett” land som motor för konflikter. Detta bidrar i mångt och mycket till de svårigheter som ibland finns med att följa intrigen eftersom dessa skeden ofta inte är helt enkla att förstå, och än mindre när de skildras genom ett brokigt och inte speciellt välartikulerat kollektiv.

För någonting som är signifikant för serien är svordomarna. Ordet ”cocksucker” är nog det som förekommer oftast. Ursprungligen hade seriens skapare tänkt använda svordomar som faktiskt användes under perioden i fråga, men insåg att det var svårt att ge en bild av den hårda guldgrävarjargongen med ord som under hundra år förlorat status som kraftuttryck varför mer moderna fula ord används. En intressant eftergift för tidens gång i en i övrigt extremt noggrant genomförd period piece, och ett val som sätter fingret på hur stämning och autencitet kan komma i konflikt. Personligen tycker jag att stämning i det här fallet är helt rätt val. Det påverkar nämligen inte min känsla för den eventuella autenciteten nämnvärt. Detta innebär att det inte egentligen händer så väldigt mycket. Och framför allt är gesterna som berättelsen uttrycks med inte speciellt stora. Det finns vissa påfallande likheter med Downton Abbey i det att det handlar om en massa människor som håller dramat inom sig och lider sig igenom sina passioner.

Där Downton Abbey, liksom till exempel Mad Men erbjuder en mängd estetiskt tilltalande scenerier och uttryck vänder sig Deadwood på ett sätt åt ett annat håll. Man har absolut inte gjort avkall på noggrannheten. Tvärt om. Estetiskt är byn och dess invånare framställda i minsta detalj. Detta innebär att allting är skitigt, svettigt och trasigt. Man kan praktiskt taget känna lukten av svett, whisky och grisar från skärmen. Det är nästan så att man känner sig lite lortig bara av att se två avsnitt i rad. Det slår mig att det inte finns tillstymmelse till chans att någon människa blir så tagen av estetiken att den börjar göra moodboards eller outfitcollage med Al Swearegen eller Sol Star som förebild. Ingen kommer att utnämna Calamity Jane till en förebild inom tomboymodet. I en period när det mesta kommodifieras är detta en imponerande bedrift.

Ett annat sätt att romantisera än estetiserandet skulle kunna ha skett i relationsbyggandet, men även det undviks grundligt. Snarare verkar man ha ansträngt sig för att ta serien i den diametralt motsatta riktningen. Alla relationer präglas av det praktiska, en konsekvens av viljan att göra någonting semidokumentärt. Det hade varit helt orimligt att låta Seth Bullock inleda ett romantiskt förhållande med änkan Alma Garret, som han uppenbarligen är våldsamt förälskad i, när det finns dokumenterat att han förblev gift med sin brors änka för att försörja henne. De händelser som kommer närmast en traditionell syn på romantik är när Sol Star och Trixie har jättepraktiskt sex i Bullocks och Stars järnhandel och Bullock kommer in, tittar i samförstånd på Star och går därifrån. Om du inte kan föreställa dig väldigt praktiskt sex behöver du verkligen se den här serien.

Deadwood bygger egentligen inte en historia driven av en enskild protagonist, utan är snarare en skildring av ett kollektiv, ett samhälle och dess utveckling från ett provisoriskt guldgrävarläger till en mer etablerad by eller stad. Tyvärr fick producenten och manusförfattaren David Milch aldrig fullfölja en sådan vision eftersom serien aldrig plockades upp efter tredje säsongen. Denna kollektiva premiss innebär också att persongalleriet är lika stort som spretigt. Detta innebär, i kombination med den detaljnivån och pacingen, också att serien blir helt magiskt jävla tung. Det är helt förståeligt att varje säsong sträcker sig över blott två veckor i seriens universum vardera. Högre ambitioner än så hade förmodligen varit en omöjlighet, för att inte tala om världsfrånvänt.

Men tyngden är ändå det som gör serien intressant och bra. Även om det kan verka tråkigt. (Särskilt efter x antal säsonger av fyrverkeriserien Supernatural). Jag gillar tråkigt. Och det är det. Riktigt tråkigt. Och grinigt. Det finns någonting djupt fascinerande i den patologiska noggrannhet med vilken livet i Deadwood framställs. Något som inte innebär att det inte finns en mängd citatvärdiga oneliners. Ett av seriens i särklass mest gif-vänliga ögonblick finns, för nöjes skull, presenterat högst upp i detta inlägg.

I Deadwood har inga avkall gjorts för att göra serien mer spännande och attraktiv. Detta innebär också att serien kan framstå som tråkig. Själv har jag haft grundliga problem med att ta mig igenom den, och då är jag ändå en person som är patologiskt intresserad av genren. Men jag klagar inte. Jag klagar absolut inte. Det finns någonting oändligt befriande i detta långsamma fula och lite spretiga berättande. Det känns som livet. Eventuellt måste man vara lite dum i huvet för att uppskatta Deadwood, men det är bara att ta sig samman och bli det då. Jag är oerhört glad att det finns (eller åtminstone fanns) personer som ägnar sig åt den typen av berättande i ett så brett medium som tv.

Veckans western: The Man Who Shot Liberty Valance

En av dessa sköt sedan Liberty Valance.

En tacksam tid att förlägga westernfiktion till är när det som brukar kallas ”the old west” började upplösas: ”uncharted territory” började uppgå i stater och statliga lagar fick större inflytande samtidigt som tekniska framsteg som järnvägens utbyggnad gjorde områdena mindre avlägsna från större städer.  I The Man Who Shot Liberty Valance (1962), baserad på novellen med samma namn av Dorothy M. Johnson, behandlas denna period samtidigt med diskussionen av en för westerngenren traditionell mansroll och i vissa avseenden en omvärdering av densamma.

En omtyckt senator, Ransom Stoddard (James Stewart) och hans fru Hallie återvänder till Shinbone, byn där han, innan järnvägen kom dit, när området fortfarande inte tillhörde någon stat, började sin karriär. De ska begrava sin gamla vän Tom Doniphon. För den lokala tidningen berättar han sitt livs historia, en tillbakablick som utgör huvuddelen av filmen. Stoddard kommer till Shinbone som ung nyutexaminerad advokat med ambitionen att ta dit lagen och rättvisan. Strax innan innan den når Shinbone blir diligensen rånad av Liberty Valance, en outlaw som terroriserar trakten och ofta kontrakteras av de lokala förmögna boskapsägarna. Eftersom området inte är statligt har den lokale sheriffen ingen makt utanför själva byn. Stoddard arbetar vidare efter sina ambitioner, startar en skola och driver en advokatpraktik. Han försöker sätta dit Valance med lagliga metoder, någonting som medför att han blir utskrattad av traktens bästa gunslinger, Tom Doniphon (John Wayne), som hävdar att det enda sättet att bli av med Valance är att skjuta honom. Mellan de två uppstår också en viss rivalitet när det visar sig att Doniphons tidigare tilltänkta fru n fattat tycke för den bildade gentlemannen Stoddard.

Eftersom Stoddard han argumenterar för att uppgå i staten, och försöker ta dit lagen blir ådrar han sig Liberty Valances uppmärksamhet. Denna gör allt i sin makt för att stoppa honom. Stoddard blir vald att representera området i förhandlingarna om att bli statligt, i samband med vilket Valance provocerar honom till duell på öppen gata genom att misshandla hans vän. En duell i vilken Valance blir skjuten. Detta ger Stoddard en stor fördel i det kommande valet, något han tvekar att utnyttja eftersom han dödat en man och därmed brutit mot den lag han försökt genomdriva. Doniphon avslöjar dock att det i själv verket var han som placerad bakom en husknut sköt och träffade. Stoddard accepterar därmed nomineringen och gör en lång och framgångsrik politisk karriär, dock utan att avslöja att det inte var han som sköt Liberty Valance.

Stoddard representerar alltså här en ny manlighet. Den gamla, förknippad med ”the old west” representeras av John Waynes Doniphon. Konflikten etableras bland annat genom deras olika strategier för att komma tillrätta med problemet med outlaws. Doniphon förordar att helt sonika skjuta dem medan Stoddard vill utnyttja lagen. Någonting Doniphon givetvis har problem med eftersom det gör honom, och den mansroll han representerar i egenskap av gunslinger, överflödig. Det innebär också ett avfärdande av hela det system han byggt sin makt och maskulinitet på. Han svarar alltså med att undergräva Stoddards maskulinitet i sin egen kontext. I en särskilt tät scen närmar han sig Stoddard under förspeglingen att lära honom hantera en pistol, men lurar Stoddard att rada upp färghinkar på ett staket, bara för att skjuta på dem innan Stoddard hunnit undan så att han täcks i färg. Vid ett annat tillfälle ska han försvara den omanlige skrivbordsarbetaren i en situation när han mycket väl kan tala för sig själv. En ytlig tolkning kan möjligen resultera i att den ”segrande” maskuliniteten är Waynes, eftersom det egentligen är han som utfört filmens ”hjältedåd” – skjutandet av Liberty Valance.

Det sker ändå en viss romantisering av Doniphon och hans position som gunslinger vilket gör att jag ibland tvivlar på att filmen intar en medveten kritisk position. I ovanligt stor utsträckning verkar det som om det handlar om min egen analys. Men det går inte att koma ifrån att John Wayne i Doniphons skepnad utgör en rätt patetisk, bakåtsträvande figur. Dessutom vinner ju James Stewarts Stoddard i den traditionella maskulinitetsmätningen ”vem får tjejen”. De drag som framhålls som attraktiva är alltså vältalighet, bildning och att ta avstånd från våldsyttringar. Samtidigt byggs den legendstatus Stoddard uppnår till viss del på uppfattningen att det var han som sköt Liberty Valance. Maskuliniteten är alltså inte helt enkel: Stoddard får gehör för sina reformer först när han visat sig värdig genom att hantera ett skjutvapen. Han måste trovärdigt kunna iscensätta den gamla maskuliniteten för att obestridd kunna få utrymme att bryta mot den.

Det blir också i vissa avseenden en metakommentar till John Wayne som popkulturellt fenomen. Wayne representerar i många avseenden en typ av westernnarrativ där den vite mannen är en bufflig, misogyn hjälte och native americans är odiskutabelt onda, ansiktslösa och dör på löpande band. I The Man Who Shot Liberty Valance framstår Waynes machokaraktär Tom Doniphon emellanåt som en ironisk kommentar till tidigare roller. Min vän Kantorn berättade efter att ha sett Wayne i The Searchers att han var så gravt alkoholiserad att man bara kunde filma under förmiddagarna – sedan var han för full. Jag kan inte låta bli att spekulera i huruvida rollen är lätt ironiskt skriven för att det skulle vara omöjligt att få honom att spela en nyanserad mansroll. The Man Who Shot Liberty Valance Att se en åldrad, avdankad man som byggt sin ikonstatus på ofta rasistiska och/eller misogyna narrativ göra en till synes ironiskt överspelad machocowboy mot James Stewarts engagerade och empatiske advokat förstärker min vilja att tolka filmen som en uppgörelse mellan gamla och nya mansroller.

Det finns, förutom maskuliniteterna mycket att vegetera i vid en analys av The Man Who Shot Liberty Valance. Mer än som är rimligt att ta upp i ett blogginlägg om det ska bli någorlunda läsbart. Det är dessutom en historia om en person som tar ställning för samhällets svagare och försöker att driva igenom reformer för en samhällsstruktur som i större utsträckning ska skydda dem och frångå ett system där den som har gott om pengar är den som har råd att anställa någon som skipar rättvisa. Således blir alltså bygget av staten USA en fond som fördjupar narrativet, även om den inte är så grundligt utforskad som i exempelvis Deadwood. Filmen blir därtill en intressant dissekering av lagens funktion i westernnarrativet. Det finns helt enkelt många anledningar för mig att återkomma till Dorothy M. Johnson framöver.

Slutligen måste James Stewart nämnas som en av de stora behållningarna med The Man Who Shot Liberty Valance. En skådespelare vars gärning jag älskat distanslöst sedan jag 14 år gammal för första gången såg honom i A Philadelphia Story. The Man Who Shot Liberty Valance seglar trots låga förväntningar på grund av John Wayne direkt in på listan över filmer jag verkligen tycker om som mer än en del av ett generellt genreintresse, tillsammans med The Ox-bow Incident, The Good, The Bad and the Ugly och The Misfits.

Veckans western: Nunslinger

Jag har tidigare poängterat westerngenrens ursprung. Nunslinger, av pseudonymen Stark Holborn, är en hommage till dessa rötter. Skriftserien tar fasta på såväl ett format med billiga, kortare häften, som följetongen och har givits ut i en rad elektroniska ”häften” motsvarande ungefär en längre novell som tecknar en amerikansk nunna, syster Thomas Josephines, öde. Serien har hittills utkommit i tolv delar som även buntats ihop till två längre volymer, ”The First Omnibus” och ”The Second Omnibus” vilka har blivit fina tryckta utgåvor hos Hodderscape. Novellutgivningen kan anses ha haft ett uppsving de senaste åren, både med uppmärksammade samlingar och satsningar som Novellix. Det elektroniska formatet har dock en möjlighet till snabbhet och tillgänglighet som gör novellformen, och i synnerhet följetongskonceptet särskild rättvisa. Dessutom finns det, som jag återkommer till nedan, flera beröringspunkter mellan publiceringsformen och tv-serier, något som får mig att fundera över om inte detta är e-utgivningens framtid, även bortom hyllningen till gamla tiders format.

I Nunslinger reser nunnan syster Thomas Josephine från St Louis i Missouri mot Sacramento i Kalifornien när hennes vagn blir överfallen. Resesällskapet räddas av en grupp soldater, men hon blir strax tagen gisslan av en man som flyr från just dessa soldater. Thomas Josephine reser en bit med Abraham Muir, och kommer efterhand att omvärdera honom, så när han står inför sin avrättning, av samma soldater som räddat henne hjälper hon honom att fly. Hon har därmed gjort sig laglös och de två hjälps åt att ta sig genom landet, först mot Kalifornien och sedan mot Mexico. Thomas Josephine kommer efterhand att bryta allt fler normer och i mer praktiska avseenden än en nunnas vanliga börja kämpa för svaga och utsatta.

Men inte bara formatet knyter an till en gammal avsomnad underhållningsform. Holborn fångar perfekt en ton och äventyrsanda som känns trovärdig, men undviker mossiga pinsamheter genom sitt val av hjältinna. Det faktum att syster Thomas Josephine inte bara är kvinna och därmed en karaktär som bryter mot en rad konventioner, utan dessutom nunna skapar ett utmärkt tillfälle till diskussion kring moraliska frågor och i ett större perspektiv våldsnormen i sammanhanget. Thomas Josephine blir inte i första hand en kvinnlig hämnare, utan tar sig fram i den mansdominerade laglösa världen på andra sätt.

Det är oaktat sin medvetenhet i grund och botten underhållande litteratur och starkt händelsedriven sådan. Ibland verkar actionsekvenserna nästan avlösa varandra för tätt. Ett grepp som stärker föreställningen om denna berättelseslämplighet som just följetong. Det ger den ett tempo och ett driv som medför att den närmar sig tv-serien, vilket trots det gammalmodiga språket skänker den en imponerande tidsenlighet. Jag tror dessutom att detta är nödvändigt för att texten inte bara ska bli en längtan eller romantisering över något förgånget. Det är nog denna förening av nytt och gammalt som är det mest imponerande med Nunslinger som koncept och gör att den utgör en i alla avseenden solid produktion. När jag läste om Nunslinger skruvade mina förväntingar omedelbart upp till elva och de allra flesta har mötts och kanske rentav överträffats under läsningen av ”The first omnibus”.

Om någon mot förmodan inte snappar upp det är namnet Nunslinger en ordlek med ”nun” och ”gunslinger”, en titel som implicerar mer ironi än vad som faktiskt genomsyrar dessa berättelser. Det är snarare en respektfull hyllning till genren, och tillför den dessutom ett mångbottnat allvar genom val av ingångar till berättelsens moraliska aspekter, val av huvudperson och hennes övertygelser.

Veckans western: Årets man 1915

Det är kanske känt för många, men den faktiska västern var inte så mycket som denna stereotypa bild av ”vilda västern”. Icke desto mindre har denna bild blivit något av en modern myt, som konstaterat haft visst inflytande på populärkulturen. Det finns vissa troper som är oerhört starkt knutna till westerngenren, som etablerats så hårt att de mest blivit någonting som utnyttjas för parodier och i Looney Tunes-filmer. Troper som numera inte kan användas annat än med största möjliga medvetenhet och distans. Även dessa troper härstammar någonstans ifrån. Zane Grey bygger i Lone Star Ranger noggrant många av de vanligaste grepp som förknippas med genren. Inte genom att etablera sig som en röst inom genren och gestalta sin bild av västern, utan att direkt tala om hur det går till där. Om och om igen. Han skildrar ett vilda västern där män är manliga, kvinnor är sköra och där bara de goda förtjänar att få sina handlingar motiverade.

Grey var från början tandläkare, men började ägna sig åt att skriva westernhistorier. Han producerade ett imponerande antal romaner och noveller mellan 1909 och sin död 1939. Många av dem filmatiserades. Först som stumfilm, men sedermera med ljud. Grey anses tack vare sin stora produktion vara en av dem som bidragit till att etablera många av westerngenrens mest vedertagna konventioner. Lone Star Ranger kom ut 1915 och har enligt uppgift filmatiserats fyra gånger. Två som stumfilm och två som talfilm, den sista 1942.

Buck Duane, huvudpersonen i Lone Star Ranger, är en förträfflig man. Han ser inte bara oerhört bra ut. Han är dessutom en våldsamt snabb och skicklig pistolskytt. Därtill son till en av Texas mest ökända gunslingers. Han är snäll och ädel. God mot såväl kvinnor som hästar. Och barn. Berättelsen inleds med att Duane tvingas duellera med en man som är sur på honom då mannens käresta fattat tycke för Duane. Märk väl att Duane inte medvetet förfört henne. Eftersom han är en så helsikes duktig gunslinger dör givetvis den svartsjuke mannen. Duane tvingas till laglöshet, för även om man inte tror det är det olagligt att döda någon även i Greys Texas, och söker sig mot Rio Grande kring vilken stora gäng med outlaws håller till. Där kommer han i kontakt Bland som fungerar som ledare för dem. Bland har för många år sedan rövat bort en flicka vid namn Jenny som han nu håller som hushållerska. Eftersom Duane är en oerhört ädel person bestämmer han sig för att befria henne. I processen blir han ”tvungen” att döda Bland, vilket gör honom till hett villebråd även bland outlaws. Duane och Jenny har knappt hunnit utom fara innan de åter övermannas och Jenny förs bort på nytt. Eftersom hon antas död börjar Duane föra en tillvaro som ”lone wolf” jagad av såväl outlaws som rangers – de som upprätthåller lagen i den delen av textas. Det visar sig dock att han är eftersökt av rangers främst för sin legendariska skicklighet med pistol. Utmattad och desillusionerad av livet på flykt går han slutligen med på att bli en under cover Texas Ranger och ledande i jakten på en särskilt svårfångad outlaw i utbyte mot att han benådas. En jakt som inte bara leder till upplösandet av flera fruktade gäng boskapstjuvar utan dessutom avslöjandet av en korrupt borgmästare och domare.

Fram till att Duane värvas av rangers är Lone Star Ranger ganska seg läsning. Det är framför allt i denna del som de banala bevekelsegrunderna och riddarromansartade berättandet framträder oh det blir rätt platt och tråkigt. I den andra delen blir boken såväl mer stilmässigt som dramaturgiskt driven. Kanske självklart eftersom Duane därmed haft gott om tid att etableras som karaktär. Hela första halvan av boken utgör alltså i princip en enda lång etablering av miljöer, samhällssystem och karaktärer. Jag förstår helt klart längtan efter en etablerad fiktiv värld i vilken man kan placera sina karaktärer i och låta dem reagera på. Att ägna en så stor del av en roman åt just detta bygge ter sig mer förklarligt i en hundra år gammal kontext där de konventioner man vill utnyttja inte är så etablerade som i dag.

Boken är emellanåt ganska trubbig, med långa transportsträckor. Grey arbetar generellt mer med att tala om hur det är än med gestaltning vilket ofta medför att det ofta inte riktigt verkar som om det är människor som talar. Härigenom kan han alltså antas med ihärdigt hamrande bidra till skapandet av den romantiska bilden av ”vilda västern”. Någonting som märks i den hårda, föga finkänsliga etableringen. Hela första delen är nämligen nedlusad av passager där olika luttrade gamla män talar om att ”som du vet är det såhär det går till här i Texas” eller att något är en äkta texan som ju alla vet som är si och så. Även Duanes ryktbarhet etableras på samma lite klumpiga sätt, genom att folk i långa föga trovärdiga monologer berättar om den.

Gray etablerar (säkert inte först, men i alla fall) hjälten som inte dödar utom när han måste, som aldrig drar först. En karaktär som levt vidare med till exempel Elmore Leonards Raylan Givens. Samtliga gånger Duane dödar någon framhålls det som berättigat, och Duanes godhet understryks genom att hans kval över dessa dödsskjutningar poängteras. Uppenbart är i alla fall att Duane i egenskap av huvudperson har förtjänat en tydlig bevekelsegrund för sina handlingar.

Ibland Greys berättande och hantering av karaktärer roligt på ett sätt jag misstänker är högst ofrivilligt. Till exempel när Duande uppmanas att sticka från den stad han befinner sig i när en grupp rangers anlänt. Inte för att personen i fråga tror att någon av männen kommer att ange honom, utan för att rangers ju alltid är stiliga gossar och du vet ju hur kvinnor är. Över huvud taget jobbar Grey mycket med det här att man ju vet hur folk är, vilket kanske är en förklaring till varför jag inte kan låta bli att associera till en saga. Man vet ju hur kvinnor är. Man vet ju hur gossar som växer upp utan sin far är. Hur boskapshandlare är. De har alla fasta roller som framstår som närmast arketypiska. Faktum är att några av de outlaws Duane tar sig an faktiskt kallas ”onda”. Det här med bevekelsegrunder verkar bara vara en relevant fråga för byggandet av karaktären Duane. Det är faktiskt i bland lite problematiskt att engagera sig i en berättelse där figurernas bevekelsegrunder är så dunkla som de är i åtminstone första halvan av Lone Star Ranger.

Först när han släpper detta blir läsningen riktigt intressant, och ibland glimrar det till. Exempelvis när Duane rider in i den lilla staden Ord syns i hans kontakt med den isolerade och misstänksamma lokalbefolkningen en driven dialog med underliggande humor och ett manér som känns igen från senare verk inom genren. En slags litterär evolution skymtar fram, där de starka greppen har överlevt. Och när berättelsen går in i andra halvlek, när hela Buck Duanes bakgrundsstory byggts upp, flyter det faktiskt på, och berättelsens dragningskraft blir synlig. Även om jag ändå ibland måste kväva ett skratt åt någon passage där Grey dröjer sig kvar vid Duanes breda axlar och gentlemannamässiga sätt.

Något som också gör läsningen intressant som någonting annat än en slags genrens ursprungsberättelse är ofta bilden av lagen och lagens funktion i ett område där den (möjligen alltså inte speciellt verklighetsnära skildrat) har speciellt mycket inflytande Intressant dynamik mellan lagen och de laglösa. En outlaw med rätt övertygelser kan vara användbar för lokala boskapsägare i kampen mot andra outlaws som ägnar sig åt boskapsstöld.

Viktigt att komma ihåg är i viket fall som helst att detta är tidig genrelitteratur, och därtill underhållningsorienterad sådan. Det är förmodligen helt enkelt meningen att detta ska vara en typ av saga, att det ska vara enkelt. Givetvis finns det ju sedan bättre och sämre genrelitteratur. Det är dock när frön till en mer moderniserad westerngenre skymtar fram som Lone Star Ranger blir som mest intressant. Det ligger dessutom en viss tillfredställelse i att faktiskt se ursprunget till en mängd konventioner och troper. Lite på samma sätt som att besöka en plats som blivit central i populärkultur och se den i verkligheten. Om man vill skaffa sig förståelse för ursprunget till några seglivade moderna myter och mansbilder är Lone Star Ranger utmärkt läsning.

Stoker – En studie i obehag

Jag vet inte varifrån min fascination för mentalt elände i fiktion kommer. Möjligen är det så enkelt att det är skönt att veta att det inte är på riktigt. Eller så är det en sorglig indikation på tar jag vad som helst bara jag slipper verkligheten. Stoker från 2013 är en mycket genomarbetad feelbadfilm i regi av Chan-Wook Park (I’m a Cyborg, But That’s Ok, Oldboy) och producerad av Ridley Scott. Den berättar om India Stoker, som efter att hennes far dött för första gången får möta sin farbror som varit ute och rest hela hennes uppväxt, om familjeförbannelser och psykisk ohälsa. Farbrorns intåg i Indias liv katalyserar ett otäckt händelseförlopp som leder till att familjens stora mörka hemlighet slutligen uppdagas.

Filmen drivs inte framåt av storyn, de dysfunktionella karaktärernas utveckling, eller ens den stramt stiliserade dialogen. Snarare av spänningarna och den extremt täta stämningen, som inte ens lättar upp är helvetet brakar löst framemot filmens senare hälft. Alltsammans är presenterat med hypnotiskt vackert fotografi och scenografi. Det är som om de använder skönheten för att öppna ens ögon så att för att sedan skicka tusen volt obehag rakt in i hjärnstammen. Indias berättelse blir helt omöjligt att värja sig mot. När eftertexterna började rulla tog det ytterligare tolv timmar innan jag kunde interagera med andra människor utan att drabbas av våldsam irritation. Någonting jag ändå ser som ett gott betyg för en film.

Veckans western: It’s a man’s world

När Elmore Leonard gick bort 2013 efterlämnade han en stor och solid produktion som omfattar såväl filmmanus och tv-serier som romaner och noveller Ofta har även de senare anpassats för vita duken, bland de mest kända kan Jackie Brown (vars romaninkarnation heter Rum Punch) och Get Shorty nämnas. Innan han började skriva hårdkokta kriminalhistorier ägnade han sig mest åt western. Leonard har skrivit manus till en rad westernfilmer, däribland den utmärkta Clintan-filmen Joe Kidd från 1972, men också flera romaner och fristående noveller.

Moment of Vengeance är en samling av några sådana tidiga noveller, skrivna mellan 1952 och 1956. De allra tidigaste westernhistorierna, från tidigt 1900-tal, präglades ofta av konflikter av typen ”cowboys mot indianer” och rätt onyanserade karaktärsframställningar med oåtkomliga hjältar skurkaktiga skurkar och damer i nöd. Detta är naturligtvis ytterst problematiskt, exempelvis eftersom det som historiskt har kallats ”American Indian Wars” inte är så mycket ett krig som ett utdraget och systematiskt förtryck av landets ursprungsbefolkning. Någonting som verkar har luckrats upp i och med Leonards femtiotalsverk.

Genrens styrka ligger ju inte i att presentera sagor, utan snarare i de situationer när berättelsen präglas av gråzoner. De moraliska teman som av hävd är centrala i genren blir då betydligt mer intressanta. I novellen ”Law of the Hunted Ones” möter exempelvis den unge, nyligen hemförlovade, soldaten Dave Fallis en rad moraliska dilemman på grund av sitt beslut att agera som ”en riktig man” och befria en kvinna från den outlaw som visserligen fört bort henne från hennes hem och håller henne i någon typ av löst definierad fångenskap. Den enda lösningen som verkar tillgänglig för honom är att helt enkelt skjuta hennes förövare till döds. Eftersom hans motståndare är en synnerligen skicklig pistolskytt anser Fallis vän och mentor Patman att han bör skjutas i ryggen. Någonting Fallis till en början överväger att göra, men slutligen undviker eftersom han vill ge honom en chans att försvara sig, trots att detta innebär att han själv utsätter sig för livsfara. Men trots att han givit motståndaren denna chans drabbas han av kval när han väl är död. Han är ju trots allt död och Fallis är en mördare, vilket ingen duellettikett i världen kan ändra på. I novellens slutsekvens intalar han sig att han gjort vad han måste – ett mantra som blir återkommande för alla huvudpersoner i novellsamlingen, men i samtliga fall verkar vara en lika klen tröst.

Protagonisterna uppvisar alltså en, möjligen liten, men ändå närvarande tro på ett människovärde, även om det är djupt inbäddat i snåriga konventioner och övertygelser om vilka som egentligen förtjänar detta människovärde och till vilken utsträckning. Det moraliska temat blir således hur man moraliskt navigerar i en kontext där man kan tvingas döda för att rädda sitt eget eller någon annans liv. Ett förhållningssätt till westernmiljöernas potential som för mig blir bland de mest intressanta.

Den i genren traditionella machonormen är således inte oproblematisk i Leonards femtiotalsverk, vilket jag finner positivt överraskande. Men trots allt dröjer den sig kvar. Förutom i det allestädes närvarande våldet även i frånvaron av den kvinnliga rösten. Inte ens när det faktiskt rör en kvinnas framtid, som i titelnovellen ”Moment of Vengeance” tillfrågas hon. Ellis har rymt från sin far Ivan Kergosen hushåll och gift sig med en av hans anställda, Phil Treat utan faderns samtycke. Kergosen skickar därför sina underhuggare efter dem, och hämtar hem henne efter hot om våld I slutsekvensen förhandlar hennes far och make om framtida arrangemang och når samförstånd. Förmildrande omständigheter är visserligen att Ellis varit delaktig i initiativet till giftermål och att det argument som slutligen övertygar fadern är att hans dotter aldrig mer skulle tala med honom om äktenskapet upplöstes och förbjöds. Men trots allt är hon inte ens närvarande vid denna förhandling, och för inte sin egen talan. Det enda argumentet hon har att ta till är tystnaden och vägran att behaga.

Visserligen är det kanske inte rimligt att relatera någonting inom westerngenren till någon som helst realism. Trots allt är den likt riddarromanerna präglad av en romantisk syn på en epok, och efterhandskonstruktioner av företeelser och traditioner. Dock finns det ganska dominerande strömningar, i synnerhet från och med den era i vilken Elmore Leonard skriver sina berättelser i en mer hårdkokt tradition de som i större utsträckning präglas av ”hur det var” i fråga om till exempel skildringar av förtryck av ursprungsbefolkning, och faktisk samhällelig dynamik. Den genomgående mansdominansen blir då lättare att förklara (om än kanske inte ursäkta) än om man skulle skriva en mer fantasiorienterad westernberättelse där det helt enkelt hade kunnat motiveras hitta på en kvinnlig sheriff. Novellerna i Moment of Vengeance and Other Stories handlar trots allt om scouts, rangers och outlaws. Grupper som i stort sett lär ha varit stängda för kvinnor.

Detta påverkar även Leonards förhållande till genreklichéerna, som han visserligen medvetet anspelar på, men inte överexponerar. Naturligtvis eftersom det hade gått stick i stäv med hans övriga stilistiska val. Detta leder oss in på det som är allra, allra tyngst med Leonards skrivande, nämligen stilen (läs hand tio regler för prosaskrivande på Brain Pickings här: Elmore Leonards 10 rules of writing). Elmore Leonard förflyttar genren från sagoliknande riddarhistoria till skitig noir-berättelse befriad från såväl överdådiga adjektiv som poetiska utsmyckningar. Ett drag som framställer Arizonas vildmark och livet där, som scout, ranger eller outlaw i dramatisk skärpa. Stilen blir i sammanhanget den synliga bryggan mellan Leonards tidigare och senare produktion. Det blir också tydligt att Leonard i detta skede av sin karriär tar sitt skrivande på betydligt större allvar. Samlingen är i princip helt befriad från de små men fantastiska korn av humor och självdistans som ständigt dyker upp i hans senare produktion.[1] Å ena sidan tråkigt, men å andra sidan tror jag egentligen att det för mig gör genren mest rättvisa eftersom han i och med detta undviker att bli raljant. Precis som det mesta Elmore Leonard producerat är Moment of Vengeance and Other Stories ytterst läsvärt. Dessutom är det respektfull modernisering av en genre som helt klart tarvar sådant.

 

 

 

[1] Det är nu visserligen inte Leonard själv som blandat sig i alla detaljer i manuset, men ett av de bästa exemplen på denna distans finns i Justifieds fjärde säsong. En arg mördare på rymmen har förskansat sig i en lägenhet med en kvinna i tjugoårsåldern och gisslansituation håller på att uppstå. Raylan Givens sparkar in dörren, lägger handen på hölstret och säger, precis när mördaren sätter en kniv mot kvinnans hals och ska börja skrika fram sina krav: ”…now I’m gonna count to one….”. Sådant förvaltar miljöernas och karaktärernas potential på ett så bra sätt att jag blir helt gråtfärdig.

Veckans western: Snö och elände i Utah

1898 drabbades hjärtat av USA av en osedvanligt hård vinter, och den är under denna i den i en liten stad i Utah, The Great Silence (Il Silenzio) utspelar sig. Vargavintern har gjort livet svårt för de jägare och bönder som lever i bergen vilket har föranlett att de för sin överlevnads skull ger sig ut på rån och plundringståg mot traktens låt vara marginellt, men ändå mer civiliserade delar. I kölvattnet av detta dyker prisjägare upp. Traktens pamp betalar bra för varje lik av dessa av nöden tvungna gangsters som transporteras till honom. Hans bevekelsegrunder för detta är något dunkla, men blir oavsett vilket en utmärkt drivkraft för den girige Loco, magnifikt porträtterad av Klaus Kinski. Loco är en av de som satt i system att skjuta av svältande landsbygdsbor för att sedan inkassera den stående belöningen. Problemet med prisjagandet blir så allvarligt att de statliga myndigheterna bestämmer sig för en intervention och skickar en ny sheriff till centralorten. Samtidigt dyker en tystlåten man, Silence, som också råkar vara en särskilt snabb och pricksäker skytt upp. Hans rykte har föregått honom och den desperata änkan Pauline bönfaller honom att ta sig an Loco och hämnas hennes makes död. Det visar sig att han har en personlig agenda. Som barn fick han struphuvudet utskuret av prisjägare som dödade hans föräldrar för att han inte skulle skvallra om de oegentligheter som omgav dödandet. Han tar sig alltså an prisjägarna. Samtidigt blir all olaglig verksamhet, även den som sker i största välmening,, betydligt svårare att komma undan med i och med den nya sheriffens ankomst.

The Great Silecnce regisserades av Sergio Corbucci, och räknas till undergenren spagettiwestern, eller italowestern. Det är svårt att inte på en rad punkter alltså jämföra Corbuccis film med Sergio Leone, gigant inom undergenren. Leone har, liksom Corbucci utnyttjat faktiska historiska konflikter och händelser. Hans mest kända verk, The Good the Bad and the Ugly präglas dock trots detta av att huvudpersonerna blir namnlösa entiteter eller funktioner: den gode, den onde och den fule. Filmen får således karaktär av en filosofisk snarare än samhällelig kommentar. I The Great Silence gör den historiska förankringen i stället, trots att de centrala figurerna har de synnerligen epitetiska namnen Silence och Loco, att de flesta personerna i filmen inte blir entiteter utan riktiga människor. De moralfrågor som ställs och diskuteras får således en samhällelig snarare än filosofisk förankring. Det blir lättare att se gråskalorna i skeendena och jag märker att jag tar till mig berättelsen känslomässigt i en helt annan utsträckning än med The Good, the Bad and the Ugly som, trots det mästerverk det är, ofta är svårt att se som annat än ett estetiskt fulländat monument.

Vad Corbucci trots denna nyansering gör är att dra typen ”stark tystlåten man”, på vilket westerngenren på gott och ont vilar, till ännu större extremer än Leone då han låter hjälten inte bara vara självvalt tystlåten, utan faktiskt fysiskt oförmögen att tala. Det gör interaktionen med prisjägare och lagens företrädare intressant och paradoxalt nog dynamisk, men får en nästan obehaglig bäring på interaktionen med Silences romantiska intresse Pauline. Stereotypen med kvinnan som initierande kommunikation i en relation blir nästan karikatyrartad, och i filmens mest intima scenen får detta konsekvensen att mannen enbart agerar och kvinnan enbart kommunicerar. Särskilt obehagligt blir detta då Pauline är utfattig och man lämnas i ovisshet om huruvida hennes och Silences sexuella relation är en form av betalning för att han tar sig an att döda hennes makes mördare, eller om det finns ett faktiskt känslomässigt band. Det är inte första gången en tveksam sexscen är en central del av en westernfilm.  Bland de mest extrema märks i sammanhanget mötet mellan Jill och Frank i Once Upon a Time in the West. I The Great Silence verkar dock frånvaron av kommunikation mer tematiskt motiverat. Konsekvent diskuterar Corbucci utsatta människor i extrema situationer, vilket gör att extrema handlingar inte framstår som frosseri i elände.

Med det sagt är The Great Silence trots allt en fantastisk film, inte bara som en kuriositet i genren. Fotot är mycket vackert och de snötäckta miljöerna förstärker den tematiskt betydelsefulla tystnaden och utgör en utmärkt fond för standoffs. Ett element med vilkens utförande jag hävdar att det helt klart möjligt att mäta westernfilmens kvalitet då de nästan alltid utgör klimax. En standoff i ett dödstyst snölandskap mellan en hånfullt grinande och en stum man är minst sagt effekktfull. Förmänskligandet av karaktärerna genom att låta dem vara mer än de troper Sergio Leone presenterar dem som medför att The Great Silence inte kräver det särskilda sinnestillstånd till exempel dollartrilogin fordrar för att man ska orka igenom. Porträtteringen av de hungriga och frusna bergsmännen och människornas reaktion på den prekära situationen är lika ömklig som obehaglig.